Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Afresa från Heidelberg. Frankfurt, Fulda och Eisenach. Gotha. Schulrath Rost. Ett varmt emottagande. Erfurt. På väg till Weimar. »Hans Själs Bild —». Ungdomsväninnan. Lifvets Högtidsstunder. En rörande Välkomsthälsning. Ett Besök. Geijer och Louise von Kloch. Ett återseende. Mor och Dotter. Henriette von Kloch. »Sehenswürdigkeiten». Goethes Weimar. Vålnader. Den gamla portföljen. »Souvenirer». En försvunnen Värld. »Upsala 1816». Röster ur det Förflutna. Afsked från Weimar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de gami.a vännerna
35 1
ord som ännu komma Fru Anna-Lisas fina kinder att
rodna en smula, da Geijer, rörd låter henne själf läsa
dem:
»P. S. Du skall med glädje läsa Fru Geijers rader. De
måla henne alldeles! Hon är charmante!! — Det är
på en gång det lyckligaste och det älskeligaste par jag
känner !! —»
Sist kommer ordningen till Atterbom. Han har
fått vänta länge och fyller nu allt som återstår af sista
sidan med sin vackra, pärlrunda stil. De första orden
syfta på det stående skämtet mellan honom och den
dyrkade* men ett par år äldre Louise: nämligen att hon
* »Atterbom», skrifver Malla Silfverstolpe i sina memoarer
— »som oändligen behagade sig i de intressanta, ovanliga
systrarnas sällskap, tycktes ibland tro sig vara kär i
Louise. Det föreföll Malla dock så inbilladt — hon trodde
ej att Atterbom rätt kunde bli kär! Hans eget rika Jag
uppfyllde dertill alltför mycket både känsla och fantasi. Han
föreföll henne som en etherisk varelse, utan kön och kropp . . .»
Som bekant har Atterbom dedicerat sin Hörbergsbiografi till
Louise von Imhoff, hvars väsen han i det poem som inleder
biografien vackert karaktäriserat med orden:
»W ie Spiegelfluth i m zarten Mondenscheine
Wenn leis’ von fern ertönt der Sphären
Schwung,
So spiegelt Dein Gemüth des Himmels Bogen —
Ernst, einfach, hell, in sich z u r ü c k g e z o g e n.»
— »Johan Henrik Schröder,» tillägger Malla vidare,
»hade däremot en andaktsfull beundran för systrarna, som
intresserade Malla hos den blyge, hvite unge mannen. Aldrig
betraktade han Louise von Imhoffs porträtt
utan med ihopknäppta händer» —. »Lille Schröders»
namn är emellertid, som man ser, det enda som saknas bland
de lyckönskande vännerna. Möjligen hafva hans känslor varit
alltför öfverväldigande för att tillåta honom »fatta pennan» i
ett så ödesdigert ögonblick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
