Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Köpenhamn. Intressanta Bekantskaper. Fest för Geijer på Skydebanen. Ett ögonvittnes skildring. Knut Geijer. Heiberg. Utfärd till Lyngby. Örsted. Afresa. En natt på Hafvet. Ankomst till Göteborg. En Glad öfverraskning. Kanalfärd. På Väg till Kinnekulle. Ankomst till Blomberg. Hönsäter. Lyckliga dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tystnadens röster
415
sina hufvuden — hur skulle han kunna förmas att
skona sig, den älskade, omistlige, när skulle han väl
lära sig att bedöma gränsen för sina krafter ? Men
kanske visste han dock själf, när allt kom omkring, bättre
än de hvad hans frid verkligen tillhörde och hvar han
skulle söka och finna den vederkvickelse som var honom
mera af nöden än sömn och hvila. Tystnadens röster,
ensamheten, hafvet och stjärnorna hade helt visst mycket
att säga honom denna natt, — mycket, till hvilket det
var honom angeläget att lyssna, ostörd af det virrvarr af
främmande stämmor som under de förflutna månaderna
alltjämt fyllt hans öron. Hvad han under dessa
nattliga timmars tysta umgängelse med sin själs äldsta och
käraste förtrogna förnam, hvilka tankar han tänkte, hvilka
uppenbarelser han mottog, veta vi ej. Men — hvem
vet — kanske skulle till sist dock allt hvad vind och
vågor, tindrande stjärnor och flygande skyar haft att
säga honom äfven nu kunnat sammanfattas i de ord
som alltjämt utgjort hans lifs lösen och så skulle
förblifva till det sista — den enslige seglarens på en gång
stolta och ödmjukt förtröstansfulla valspråk:
... »Framåt! — så är hans ödes bud —
Och i djupet bor, som uti himlen — Gud! —»
Visst är i alla händelser att han, den sömnlösa
natten till trots, strax före soluppgången, »kry som ett
vinterny», väckte sin Agnes, som slumrat till pä allvar
fram emot morgonen. Visserligen var det synd att störa
henne, men hon måste väl ändå för en gång i
sitt lif se solen gå upp öfver hafvet!
— Agnes är genast färdig och arm i arm, tysta och
andaktsfulla, njuta far och dotter fran kommandobryggan
tillsammans den sköna, majestätiska synen samt hälsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
