Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Runebergs Vårt land. Svenska pressen om Geijer. Två bref från hans änka. Hans jordfästning. Grafsättningen i Uppsala. Den dödes eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142
ÄNKAN OM DEN BORTGÅNGNE
fått bref. Hafven tack för alla dessa vackra ord ur
edra bedröfvade hjärtan! Eder belöning och tröst må
blifva, att jag hoppas kunna sörja och sakna efter Guds
sinne. Ingen kroppslig svaghet hindrar mig ifrån att
lefva med uti alla de minnen af lif och förgängelse
som omgifvit och komma att omge mig.
Hvad mitt öde hädanefter må blifva, så kan jag
ändå aldrig afbörda den skuld af tack och lof jag
är försynen skyldig för den hedern att i 30 år hafva
befunnits värdig lefva vid sidan af en sådan make.
Jag vill därför böja mig i stoftet och kyssa den hand,
som till sig upptagit den härliga delen af hans väsende,
innan ålderdomen, plågor och bräcklighet hunnit nöta
på hans tålamod och hans ära. Huru lycklig var ej
hans lefnad, och huru lycklig hans död! — Själf tycktes
han ej ana, att hans resa gällde längre än till
Blomberg, om hvars fåglar och blommor han aftonen före
sin död så längtansfull talade.
För mig har han under loppet af 3 år gått och
försvunnit — och allt sedan hans betänkliga
sjukdom förlidet år har i djupet af mitt hjärta legat en visshet
om vår Herres mening, som inga skenbara tecken till
återgång af hälsa kunnat rubba. Hans sista
föreläsningar för prinsarna gaf den svåraste stöten, och allt
sedan dessa svindelanfall och sjukdomen i februari
förlidet år märkte jag hos honom en aldrig hvilande oro
eller längtan till något an n a t, utan att vara hvad
vi kalla inquiétude eller leda vid lifvet. Men detta
gick i ett allt mera ökadt kretslopp till det allra sista
ombyte och dissipation dref honom jämt, och så länge
hyddan ej var för svag att lyda alla dessa maningar,
kände han det godt och roligt, men de sista veckorna
var det hjärtrörande att se honom leds och ej äga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
