Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Runebergs Vårt land. Svenska pressen om Geijer. Två bref från hans änka. Hans jordfästning. Grafsättningen i Uppsala. Den dödes eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155 ATTERBOMS MINNESHÄLSNING
evärdlig halt. Hvad än granskningen bortbrände från
den hädangångnes skepnad, skulle denna kvarstå i
Svenska ärans tempel som »gjuten af luttradt guld».
Sista afdelningen af denna i sin sort enastående
tillägnan införes här i sin helhet.
»Dock — jag glömmer afsikten med denna hälsning.
Den får icke bli lång. Vore den ett afsked, så kunde
den visserligen kallas alltför kort för ett
vänskapsband, som intill ålderdomens gräns har fortbestått från
gemensamma ungdomsår. Men hvad jag här talat är ej
afskedsord, — icke ens i jordisk betydelse; ty, om det
förunnas mig att till förevarande verk äfven foga en
skildring af Svenska vitterhetens nyaste tidsålder,
ämnar jag där åt dig inrymma en plats, som tillåter ett
fullständigare vårdtecken. Frestelsen ligger eljest i detta
ögonblick nära att förlänga tilltalandet, liksom i fordna
förtroliga stunder; att ur det förflutnas växande afstånd
frambesvärja den långa ked af sköna drömbilder, hvartill
nu vår samlefnads hågkomster förvandlat sig; att
återförsätta oss i ynglingakänslans växelvis meddelade
hänryckningar och sträfvanden, i samfälldt företagna studier
och resor, i Amalias tjusring, i de senare stilla nöjen,
som skänktes af en huslig lyckas dagligt hvarandra
berörande kretsar. Allt detta, som nu i minnet omhvärfver
mig med lifvets varmaste färger, är förbi, förbi! — Dock
endast för ett inskränkt tidsförlopp; innehållet fortlefver
och har ännu nya utvecklingar att förvänta. Du har
gått förut. Den njutning, som Platos Sokrates anar, när
han gläder sig att snart på de saligas öar få umgås med
Orpheus och Musäus, och Hesiodus, och Homerus, och
Ajax Telamons son, är dig nu beskärd; i gillet af de
med vår ungdom samtidiga stora snillen och hjältar,
genom hvilka jorden da var så rik på föremål att be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
