- Project Runeberg -  I Sverige /
160

(1851) [MARC] Author: H. C. Andersen Translator: Wilhelm Bäckman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

blef rikare, foglarnes qvitter blef till melodier, dit
kommo solljus och kylande luftströmmar. Naturen blir
dubbelt skön, der en diktare går.

Och här stod han som en Herkules vid skiljevägen;
ty framför honom visade sig två gestalter, färdiga
att ledsaga och tjena honom, den ena en gammal gumma,
den andra en yngling, skön som engeln, hvilken
ledsagade bibelns unge Tobias. Blommor voro virkade
i den gamlas klädning, djur och menniskor arabesklikt
slingrade in i hvarandra, hon hade stora glasögon, och
bar, utom sin lykta, en påse, full med gamla, förgylda
kort, hex-apparater och alla vidskepelsens amuletter;
stödjande sig på sin krycka, skrynklig och darrande,
var hon dock sväfvande som dimman öfver ängen.

”Kom med mig, så skall du få se verlden, så som
en diktare kan ha gagn deraf!” sade hon. ”Jag tänder
min lykta, som är bättre än den Diogenes bar;
jag skall lysa för dig!” Och ljuset lyste; den gamla
lyfte sitt hufvud och stod hög och kraftig; en mäktig
qvinnogestalt; det var vidskepelsen. ”Jag är den
starkaste i romantikens rike!” sade hon, och hon trodde
det sjelf. Och ljuset i lyktan spridde fullmånens glans
öfver hela jorden; ja, jorden sjelf blef så genomskinlig
som hafsdjupets lugna vatten eller glasbergen i sagan.
”Mitt rike är ditt! Sjung hvad du ser, sjung som
skulle ingen skald förut hafva sjungit derom!”

Och det var, som skulle scenen beständigt förändrats;
präktiga götiska kyrkor med bildermålade rutor
halkade förbi, och midnattstimman slog, och de döda
stego ur sina grafvar; der, under den lutande flädern,
satt den döda modern och svepte sitt ofödda barn; gamla,
sjunkna riddarborgar lyfte sig åter ur mossan, vindbryggan
föll, och de sågo in i de bildersmyckade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:03:31 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/isverige/0172.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free