Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Första kapitlet
- Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, men jag måste se ryttarne», svarade Wamba.
»Må olycka drabba dig!» genmälde svinaherden. »Kan du tala
om sådant, medan ett förfärligt oväder med åska och blixtar rasar en
half mil ifrån oss? Hör, hur åskan rullar! Lita för en gång på
mig och låt oss bege oss hem, innan stormen börjar på allvar, ty
det blir en förskräcklig natt.»
Wamba tycktes erkänna det förståndiga i denna uppmaning och
följde sin ledsagare, som började sin vandring efter att ha tagit upp
en lång knölpåk, som låg i gräset bredvid honom.
*
ANDRA KAPITLET.
Fastän Gurth alltjämt skyndade på sin ledsagare och kastade
till honom vresiga ord, medan ljudet af hästarnes tramp oupphörligt
kom närmare, kunde Wamba dock ej låta bli att då och då, så ofta
han kunde finna en förevändning därtill, stanna på vägen, där han än
ryckte en klase halfmogna nötter från en hasselbuske, än vände på
hufvudet för att snegla efter en bondflicka, som de mött. Ryttarne
hunno därför snart upp dem på vägen.
De voro tio till antalet, och de två, som redo först, tycktes
vara personer af stor betydenhet, medan de andra blott voro deras
följe. Det var ej svårt att komma på det klara med, hvilken
ställning och hvad stånd den ene af dessa personer hade. Han var
tydligen en andlig af hög rang; han bar cisterciensermunkarnes dräkt,
men den var gjord af långt finare tyg än det denna ordens regler
tilläto. Hans kåpa och mantel voro af det bästa flandriska kläde
och föllo i vida, ej osköna veck omkring en vacker, om än litet fyllig
gestalt. Hans ansikte bar ingen prägel af själfförsakelse, liksom
hans dräkt ej heller antydde något förakt för denna världens glans.
För öfrigt hade hans stånd och ställning lärt honom att behärska
sitt ansikte, som han, då han ville, kunde lägga i högtidliga veck,
medan det naturliga uttrycket var godmodig, belefvad välvilja. Trots
alla klosterregler voro denne prelats ärmar fodrade och besatta med
rikt pelsverk, och hans kappa var sammanfästad i halsen med ett
guldspänne.
Denne värdige kyrkans tjänare red på en välfödd mulåsna, hvars
mundering var rikt prydd och hvars tömmar på den tidens sätt voro
sirade med silfverbjällror.
Prelatens följeslagare var en man på öfver fyrtio år, smärt,
kraftfull, reslig och muskulös, en kämpegestalt, hos hvilken långa
ansträngningar och ständiga kroppsöfningar ej tycktes ha lämnat
kvar något af människokroppens mjukare delar, utan förvandlat det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Dec 20 20:05:02 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ivanhoe/0011.html
