Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att täcka bröstet och därifrån löpte ut i en spets. Den var insvept
i ett skarlakansrödt kläde, så att man ej kunde se devisen.
Dessa bägge väpnare följdes af två tjänare, hvilkas mörka
ansikten, hvita turbaner och kläder af österländskt snitt visade, att de
voro från något fjärran land i Orienten. Denne krigare och hans
följe hade på det hela taget något vildt och främmande i sitt
utseende; hans svenners dräkt var praktfull, och hans österländska
tjänare buro silfverhalsband och armband af samma metall omkring
sina mörkfärgade armar och ben, af hvilka de förra voro nakna från
armbågen och de senare från benets midt till ankeln. Silke och
broderier funnos i riklig mängd på deras dräkter och vittnade om deras
herres rikedom och rang, medan de samtidigt utgjorde en slående
kontrast till hans egen dräkts krigiska enkelhet. De voro beväpnade
med kroksablar, hvilkas fästen och slidor voro inlagda med guld och
som till pendanter på den andra sidan hade turkiska dolkar af ännu
kostbarare arbete. Hvar och en af dem hade vid sin sadelbåge en
knippa kastpilar eller kastspjut, ungefär fyra fot långa och försedda
med skarpa stålspetsar — ett vapen, som användes bland de otrogna
saracenerna.
Dessa tjänares hästar hade samma främmande prägel som deras
ryttare; de voro af arabisk ras.
Denna ryttareskaras egendomliga utseende väckte icke blott
Wambas, utan äfven hans mindre lättrörde kamrats nyfikenhet. I munken
igenkände han genast priorn från klostret i Jorvaulx, väl känd på
många mils omkrets som älskare af jakt, af ett godt bord och, om
ryktet ej gjorde honom orätt, af världsliga fröjder, som ännu
mindre läto förena sig med hans klosterlöfte.
Men så slappa voro den tidens begrepp med hänsyn till de
andliges lefnadssätt, både klosterbrödernas och det ej af något
ordenslöfte bundna prästerskapets, att priorn Aymer det oaktadt åtnjöt ett
godt namn i den trakt, där hans kloster låg. Hans muntra,
jovialiska temperament och den beredvillighet, hvarmed han gaf absolution
för alla vanliga förseelser, gjorde honom mycket omtyckt bland både
den högre och den lägre adeln, af hvilken senare flera familjer voro
besläktade med honom, då han själf var af förnäm normandisk börd.
Isynnerhet voro damerna böjda att ej vara så noga med moralen
hos en man, som var en förklarad beundrare af deras kön, och som
hade många utvägar att fördrifva den ledsnad, som lätt smög sig in
i en gammal borgs salar och jungfruburar. Priorn deltog med mer
än vanlig ifver i jaktens förströelse och hade namn om sig att ha
de bäst dresserade falkar och de lättaste vindthundar i North
Riding — omständigheter, som högeligen rekommenderade honom hos
de unga adelsmännen. Gentemot de gamla hade han en annan roll
att spela, och då så behöfdes, kunde han utföra den med mycken
värdighet. Hans bokliga kunskaper voro visserligen ytliga, men dock
tillräckligt stora för att kunna inge de okunniga herrarne respekt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
