Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detta ovedersägliga argument framkallade ett slags resigneradt
»hm» från anglosaxaren, som emellertid tillade: »Jag önskar, att
hennes andakt ville välja vackert väder till nästa besök i S:t
Johanneskyrkan — men hvad böfveln», fortfor han, i det han vände sig om
till munskänken och höjde rösten, som om han vore glad öfver att
ha funnit en kanal, där han utan fruktan för näsvisheter kunde ge
sin harm utlopp — »hvad böfveln är det, som håller Gurth så länge
kvar i skogen? Jag tänker, att vi få höra ledsamheter om svinen;
jag kommer nog att få höra, att min egendom är bortsläpad för att
rädda det utsvultna röfvarpacket, som de ej kunna underhålla på
annat sätt än genom stöld och rofferi, från att dö af hunger. Min
trogne träl är mördad, och min egendom är tagen som byte, och
Wamba — hvar är Wamba? Var det inte någon, som sade, att han
hade följt med Gurth?»
Munskänken Oswald svarade jakande.
»Ser man på, det blir allt bättre och bättre; han är också
bortsläpad, den anglosaxiske narren, för att tjäna den normandiske
herren. Narrar äro vi visserligen alla, som tjäna dem, och förtjäna
mera deras hån och åtlöje än om vi endast vore födda med hälften
af vårt förstånd. Men jag skall nog hämnas», tillade han, i det han,
förbittrad öfver den förmenta kränkningen, for upp från sin stol och
grep ett vildsvinsspjut; »jag skall gå med mitt klagomål till det
stora rådet; jag har vänner, jag har anhängare; man för man skall
jag utmana normanderna till strid; må de komma i sina pansar och
brynjor och allt, som kan göra pultronen dristig, jag har jagat ett
sådant spjut som detta genom starkare värn än tre af deras
krigssköldar! Kanhända de tro, att jag är gammal? Men ensam och
barnlös som jag är, skola de nog få se, att Herewards blod flyter i
Cedrics ådror. Ack, Wilfred, Wilfred!» utbrast han i mera dämpad
ton, »om du kunnat tygla din oförnuftiga hetsighet, så hade din far
nu inte på sin ålderdom stått som den ensamma eken, som sträcker
ut sina spridda och obeskyddade grenar mot stormens makt!» Denna
tanke tycktes förvandla hans upphetsade känslor till vemod. Han
satte tillbaka sitt kastspjut på dess plats, slog sig åter ned, riktade
sin blick mot golfvet och tycktes försjunken i sorgsna betraktelser.
Ur sina grubblerier väcktes Cedric plötsligt af hornstötar, som
besvarades af vilda skall från alla hundarna i salen och en tjugu,
trettio stycken, som uppehöllo sig i andra delar af huset.
»Ut till porten, gossar!» sade anglosaxaren hastigt, så snart
larmet lagt sig så mycket, att tjänarne kunde höra hans röst. »Hör
efter, hvad nyheter det där hornet bringar oss — det förkunnar
säkerligen något härverk eller rof, som föröfvats på mina ägor.»
Efter mindre än tre minuters förlopp kom en småsven tillbaka
och anmälde, att »prior Aymer från Jorvaulx och den gode riddaren
Brian de Bois-Guilbert, höfvidsman i den tappra och vördnadsvärda
Tempelherreorden, med ett litet följe utbådo sig gästfrihet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
