Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
yngre dagar och voro ense om, att landet nu ej frambragte damer af så,lysande skönhet som de, hvilka upplifvat torneringarna i forna dagar. Prins Johan började tala med sitt följe om att vidtaga förberedelser till gästabudet och om nödvändigheten att tillerkänna Brian de Bois-Guilbert dagens pris, han, som med en enda lans hade kastat två riddare ur sadeln och afväpnat en tredje.
Ändtligen, då utmanarnes musikanter afslutade en af de höga,
långdragna fanfarerna, hvarmed de afbrutit tystnaden på valplatsen, besvarades den af en enda trumpet, som från den norra ändan uppstämde en utmanande ton. Allas ögon vändes dit för att få se den nye riddaren, som denna ton bebådade, och knappast voro bommarna öppnade, förr än han red in på stridsplatsen. Så vidt man kunde döma om en man, som var klädd i harnesk, var den nye lyckoriddaren ej synnerligt öfver medellängd och tycktes snarare vara spensligt än kraftigt byggd. Hans rustning var af stål, rikt inlagd med
guld, och devisen på hans sköld var en ung ek uppryckt med
rötterna och det spanska ordet Desdichado, som betyder arflös. Han red på en präktig svart häst, och då han red öfver stridsplatsen, hälsade han värdigt på prinsen och damerna genom att sänka sin lans. Den färdighet, hvarmed han tumlade sin gångare, och ett visst ungdomligt behag i hans hållning tillvunno honom mängdens ynnest,
hvilket några personer af de lägre klasserna tillkännagåfvo genom att ropa: »Rör vid Ralph de Viponts sköld — rör vid
johanniter-riddarens sköld; han sitter minst säkert i sadeln, honom kan ni få för billigt pris.»
Under dessa välmenta vinkar fortsatte riddaren sin ridt och
styrde kurs uppför den sluttande vägen, som ledde till terrassen från den inhägnade stridsplatsen. Till alla de närvarandes öfverraskning red han direkt till midttältet och slog med den hvassa ändan af sin lans på Brian de Bois-Guilberts sköld, så att det dånade. Alla voro förvånade öfver hans djärfva tilltag, men ingen mer än den fruktade
riddaren, hvilken han sålunda utmanat till en kamp på lif och död, och som, föga väntande en så bister utmaning, stod likgiltig vid dörren till sitt tält.
»Har ni biktat er, broder», sade tempelherren, »och har ni hört mässan i dag, efter ni så frimodigt vågar ert lif?»
»Jag är mera beredd att gå döden till mötes än du är»,
svarade den arflöse riddaren, ty under det namnet hade den främmande låtit anteckna sig i torneringsboken.
»Så intag då din plats innanför skrankorna», sade Bois-Guilbert, »och se för sista gången upp till solen, ty i natt skall du sofva i paradiset.»
»Tack för din artighet», svarade den arflöse riddaren, »och till gengäld råder jag dig att ta en ny häst och en ny lans, ty på min ära, du kommer att behöfva bägge delarna.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
