Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Efter att ha uttalat sig så tillitsfullt lät han sin häst gå
baklänges utför sluttningen, som han ridit uppför, och tvang honom att på samma sätt dra sig tillbaka öfver hela stridsplatsen, tills han kom till den norra ändan, där han höll stilla och väntade på sin motståndare. Denna bedrift i ridkonst framkallade åter mängdens bifall.
Hur uppbragt Brian de Bois-Guilbert än var på sin motståndare för de försiktighetsmått han anbefallt honom, underlät han dock icke att följa hans råd, ty hans ära stod för mycket på spel till att han skulle försumma något medel, som kunde tillförsäkra honom seger öfver hans djärfve motståndare. Han bytte ut sin häst mot en ny
och bepröfvad, mycket stark och eldig gångare. Han valde en ny och hållbar lans, då träet i den förra möjligen kunde ha gifvit sig något vid de duster han förut haft. Slutligen lade han bort sin sköld, emedan den hade fått en liten remna, och fick en ny af sina väpnare.
Då de bägge riddarne intagit sina platser midt för hvarandra
vid de bägge ändarna af stridsplatsen, var publikens förväntan spänd till det yttersta. Endast få tänkte sig möjligheten af, att kampen kunde sluta bra för den arflöse riddaren, men hans käcka mod tillvann honom på det hela taget åskådarnes välvilja.
Knappt hade trumpeten gifvit signalen, förr än bägge riddarne med blixtens hastighet flögo från sina platser och med åskans dån stötte samman midt på stridsplatsen. Lansarna brakade sönder ända upp till fästet, och det såg ett ögonblick ut, som om bägge riddarne fallit, ty stöten hade gjort, att bägges hästar sjunkit baklänges på hasorna. Ryttarnes skicklighet bragte dock snart deras gångare på
fötter igen med tillhjälp af tygel och sporrar, och efter att ha stirrat på hvarandra ett ögonblick genom öppningarna i visiret, gjorde de bägge helt om, drogo sig tillbaka till ändan af stridsplatsen och mottogo nya lansar af sina svenner.
Ett högt rop från åskådarne, ett viftande med skärp och
näsdukar och allmänna bifallsyttringar vittnade om det intresse, hvarmed åskådarne följde denna kamp, den jämnaste och bäst utförda, som dagen haft att uppvisa. Men då riddarne återtagit sina platser, aflöstes bifallsropen af en dödstystnad så djup, att det lät, som om folkmassan knappt vågade andas.
Efter några minuters paus, som påbjudits för att både de
kämpande och hästarna skulle få andas ut, gaf prins Johan med sin staf trumpetarne en vink att blåsa till angrepp. För andra gången galopperade riddarne bort från sina platser och möttes midt på banan med samma fart, samma vighet, samma våldsamhet, men ej med samma framgång som förut.
I denna andra sammandrabbning måttade tempelherren på midten af sin motståndares sköld och träffade den med sådant eftertryck, att hans lans flög i spillror och den arflöse riddaren vacklade i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
