Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tornering. Jag skall aldrig glömma den kraft, hvarmed han angrep de Vipont. Den stackars johanniterriddaren blef kastad ur sadeln som en sten ur sin slunga.»
»Skryt inte med det», sade en närvarande johanniterriddare, »er tempelherre hade inte bättre tur. Jag såg er tappraste riddare, Bois-Guilbert, rulla om tre gånger och få händerna fulla af sand.»
De Bracy, som hörde till tempelherrarnes parti, ville svara, men hindrades af prins Johan. »Stilla, mina herrar!» sade han. »Hvartill gagnar en sådan ordstrid?»
»Segraren», sade marskalken, »väntar ännu på ers höghets
beslut.»
»Det är vår vilja», svarade Johan, »att han skall vänta, tills vi få veta, om det inte finns någon, som kan gissa hans namn och rang. Om han så skall vänta, tills det blir natt, har han ju haft tillräckligt arbete att kunna hålla sig varm.»
»Ers nåde», sade Valdemar Fitzurse, »visar ej segraren
vederbörlig heder, om ni nödgar honom att vänta, tills vi säga ers höghet, hvad vi inte kunna veta; åtminstone kan jag inte gissa på någon ... så vida han inte är en af de riddare, som följde med kung Richard till Palestina och som nu, den ene efter den andre, komma hem från det heliga landet.»
»Kanske det är grefven af Salisbury», sade de Bracy, »han är
ungefär af samma längd.»
»Snarare sir Thomas de Multon, riddaren af Gilsland», sade
Fitzurse, »Salisbury är gröfre byggd.» Det uppstod ett hviskande bland följet, men från hvem det först kom, kunde man ej komma på det klara med: »Det är kanske kungen — det är kanske Richard Lejonhjärta själf!»
»Det förbjude Gud!» sade prins Johan, i det han vardt blek
som ett lik och ryckte till, som om han träffats af en blixt. »Valdemar! De Bracy! Ädla riddare och herrar, kommen ihåg ert löfte och stån mig troget bi!»
»Här hotar ingen fara», sade Valdemar Fitzurse. »Känner ni
så litet er fars sons väldiga lemmar, att ni kan tro, att de kunna rymmas i den där rustningen? Se närmare på honom>, fortfor han, »ers höghet skall då se, att det fattas honom tre tum i kung Richards längd och dubbelt så mycket i hans axelbredd. Och hästen, han sitter på, hade inte kunnat bära kung Richards stora tyngd i en enda löpning.»
Medan han ännu talade, förde marskalkarne fram den arflöse
riddaren till foten af en trätrappa, som utgjorde uppgången från stridsplatsen till prins Johans tron. Prinsen var ännu så slagen af den tanken, att hans bror, mot hvilken han öfvat så stor orätt och till hvilken han stod i så stor skuld, plötsligt kommit tillbaka till sitt rike, att ej ens de olikheter, som Fitzurse hade påpekat, alldeles mäktade dämpa prinsens oro, och medan han med ett kort och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
