Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mörkret, som nu starkt tilltog, skulle i och för sig ha gjort en förklädnad onödig utom för dem, som noga känt till ifrågavarande persons ansikte.
Den arflöse riddaren gick därför frimodigt ut ur sitt tält och fann utanför det de utmanande riddarnes väpnare, som han lätt kände igen på deras rödbruna och svarta dräkter och af hvilka hvar och en förde sin herres stridshäst och den rustning, hvari han under dagens lopp hade kämpat.
»Enligt ridderskapets lagar», sade den främste af dessa män,
»erbjuder jag er, som för tillfället kallar er den arflöse riddaren, den häst och den rustning, som användes af Brian de Bois-Guilbert under dagens tornering, i det jag öfverlåter åt er att antingen behålla dem eller mottaga lösepenning för dem, allt efter ert godtfinnande, ty detta är stridslagen.»
De andra väpnarne upprepade ungefär samma formulär och
stodo och väntade på den arflöse riddarens beslut.
»Till er, I fyra väpnare», svarade riddaren, i det han vände
sig till den, som hade talat sist, »och till edra hedervärda och tappra herrar har jag ett gemensamt svar. Sägen edra ädla riddare, att jag skulle göra orätt i att beröfva dem gångare och vapen, som aldrig kunna begagnas af käckare riddersmän. Jag önskar, att jag härmed kunde afsluta min hälsning till dessa tappra riddare, men då jag, som jag med sanning och på fullt allvar kallar mig, verkligen är en arflös riddare, måste jag hemställa till edra herrar, att de efter eget godtfinnande betala mig lösen för gångare och rustningar, eftersom jag näppeligen kan kalla den, jag bär, för min egen.»
»Vi ha alla fullmakt», svarade Reginald Front-de-Boeufs
väpnare, »att erbjuda er hundra dukater i lösen för dessa hästar och rustningar.»
»Det är tillräckligt», sade den arflöse riddaren. »Hälften af denna summa nödgar mitt behof för ögonblicket mig att mottaga; af den andra hälften ber jag er, väpnare, dela hälften mellan er själfva och resten mellan härolderna och deras följesvenner, musikanterna och tjänarne.»
Med mössan i handen och djupa bugningar uttalade väpnarne
sin erkänsla för en artighet och frikostighet, som ej ofta öfvades. Den arflöse riddaren riktade därefter sitt tal till Baldwin, Brian de Bois-Guilberts väpnare. »Af er herre», sade han, »vill jag hvarken mottaga vapen eller lösepenning. Säg honom i mitt namn, att vår kamp icke är slut — nej, icke förr än vi ha kämpat både med svärd
och med lansar, både till fots och till häst. Till denna kamp på lif och död har han själf utmanat mig, och jag skall ej glömma utmaningen. Han må vara öfvertygad om, att jag icke betraktar honom på samma sätt som en af hans stridskamrater, med hvilka jag med glädje kan växla artighetsbetygelser, utan mera som en man, med hvilken jag har att utkämpa en strid på lif och död.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
