Ivanhoe / 81 (1902) Author: Walter Scott Translator: Ernst Lundquist Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Men, fader», sade Rebecka, »det såg ut, som om du gaf prins
Johan guldet frivilligt.

»Frivilligt! Må Egyptens bölder hemsöka honom! Frivilligt,
sade du? Ja, tyrannen tvingar mig att småle, medan han plundrar mig! Den präktiga gångaren och den dyrbara rustningen, som uppväga all den vinst jag haft af min handel med vår frände Kirjath Jairam från Leicester — äfven de äro en stor förlust — en förlust, som slukar vinsten för en hel vecka —; men kanske det ändå kan sluta bättre än jag nu tror, ty han är en god ung man.»

»Du kommer för visso inte att ångra», sade Rebecka, »att du
har vedergällt den goda tjänst den främmande riddaren gjort dig.»

»Jag hoppas det, min dotter», sade Isaac, »och jag hoppas också på Zions återuppbyggande, men lika väl kan jag hoppas att med dessa mina lekamliga ögon få se det nya templets murar och tinnar, som att se en kristen, till och med den allra bäste, betala sin skuld till en jude, då ej rädslan för dom och fängelse drifver honom därtill.»



Därmed började han åter gå missnöjd af och an på golfvet.

Mörkret föll nu på, och en judisk tjänare inträdde i rummet
och satte på bordet två silfverlampor fyllda med välluktande olja; därefter satte en annan israelitisk tjänare det kostligaste vin och de mest utsökta förfriskningar på ett litet ebenholtsbord inlagdt med
silfver, ty inomhus nekade judarne sig ingen dyrbar lyx. Samtidigt meddelade tjänaren Isaac, att en nazaren (så kallade de de kristna, då de samtalade inbördes) önskade tala med honom. Den, som ville lefva af handel, måste alltid vara redo att tala med hvar och en, som ville göra affärer med honom. Isaac satte genast ifrån sig den bägare grekiskt vin, som han nyss hade lyft till sina läppar, och i
det han hastigt sade till sin dotter: »Rebecka, drag för slöjan», gaf han befallning, att den främmande skulle insläppas.

Just som Rebecka låtit en slöja af silfverflor, som nådde henne till fötterna, falla ned öfver sina sköna anletsdrag, gick dörren upp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>