Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bågskjutning har man aldrig sett, sedan den första bågen spändes i Britland.»
»Och nu», sade Locksley, »ber jag om ers nåds tillåtelse att få bestämma ett sådant mål, som det är brukligt norrut i landet, och hell den fribonde, som vill försöka ett skott på det målet, för att vinna ett leende af den flicka han tycker mest om.»
Därpå vände han sig om för att lämna täflingsplatsen. »Låt
ni edra drabanter hålla ögonen på mig», sade han, »om ni så tycker; jag går bara för att skära en kvist af närmaste pil.»
Prins Johan gaf en vink, att några skulle följa efter honom,
för den händelse han ville smyga sig bort; men ropen: »Fy! Fy!» som hördes från mängden, kommo honom att uppge sitt småsinta uppsåt.
Locksley kom nästan ögonblickligen tillbaka med en pilvidja,
ungefär sex fot lång, alldeles rak och litet tjockare än en mans tumme. Han började helt lugnt skala af barken, i det han anmärkte, att det var förolämpande för en god skytt att uppmana honom till att skjuta på en så stor skottafla, som den man hittills hade begagnat. Han och folket i den trakt, där han växt upp, sade han, skulle lika gärna komma på den tanken att skjuta till måls på kung Arthurs runda bord, omkring hvilket det kunde sitta sextio riddare. »Ett barn på sju år», yttrade han, »kunde utan besvär träffa den skottaflan med sin pil, men», tillade han, i det han gick
bort till andra ändan af banan och stack ner pilvidjan i jorden, »den, som träffar denna vidja på hundrafemtio alnars afstånd, honom vill jag kalla en bågskytt, som är värdig att bära båge och koger för en kung, om det så vore den tappre kung Richard själf.»
»Min farfar», sade Hubert, »skötte sin båge som en hel karl i slaget vid Hastings och hade ändå aldrig i sitt lif ett sådant mål — och inte heller vill jag göra det. Om den där fribonden kan klyfva denna vidja, så ger jag tappt för honom eller, rättare sagdt, för den onde, som gömmer sig under hans tröja, ty en sådan skicklighet kan ingen människa ha. En man kan inte mer än göra sitt bästa, och jag vill inte skjuta, då jag är säker på att inte träffa.
Lika gärna kunde jag skjuta på udden af en knif eller på ett
halmstrå eller en solstråle eller en smal hvit strimma, som jag knappt kan se.»
»Din fege hund», sade prins Johan. »Nå du, Locksley, skjut
nu! Träffar du ett sådant mål, vill jag erkänna, att du är den förste man, som någonsin har gjort det. Hur det än må gå, skall du inte skräfla med din färdighet utan att visa oss den.»
»Jag skall göra mitt bästa, som Huberts säger», svarade
Locksley; »mera kan ingen man göra.»
Med dessa ord spände han åter sin båge, men denna gång såg
han uppmärksamt på sitt vapen och satte på en ny sträng, ty han tyckte, att den förra hade blifvit litet slapp vid de bägge förra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
