Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och hade gifvit befallning, att stora förberedelser skulle göras, för att gästabudet skulle bli så lysande som möjligt.
Prinsens skaffare, som vid detta och andra tillfällen innehade oinskränkt kunglig myndighet, hade utplundrat hela trakten på allt hvad som kunde anses värdigt att komma på deras herres bord. Man hade bjudit gäster i talrik mängd, och då det för tillfället var nödvändigt för prins Johan att fria till folkets gunst, hade han utsträckt sina inbjudningar till åtskilliga förnäma anglosaxiska och danska familjer förutom traktens högre och lägre normandiska adel.
Det var därför prinsens afsikt, som han också till en början
utförde, att behandla dessa ovanliga gäster med en artighet, hvarvid de voro föga vana.
Prinsen mottog alltså Cedric och Athelstane ytterst förekommande och uttalade sitt beklagande, då den förre uppgaf Rowenas opasslighet som orsak till, att hon ej efterkom hans nådiga inbjudan.
Gästerna sutto vid ett bord, som dignade af kostliga rätter.
De talrika kockarne, som följt med prinsen, hade utvecklat all sin konst för att åstadkomma någon omväxling i de former, hvari de sedvanliga matvarorna serverades, och det hade lyckats dem nästan lika bra som vår tids stora kokkonstnärer att göra dem alldeles olika hvad de voro af naturen. Förutom dessa rätter af inhemskt ursprung funnos åtskilliga läckerheter, som voro införskrifna från utlandet.
Med hycklande allvar, då och då växlande förstulna tecken sins emellan, iakttogo de normandiska riddarne och adelsmännen Athelstanes och Cedrics mindre förfinade later vid ett gästabud, vid hvars former och bruk de voro ovana.
Den långa måltiden var ändtligen förbi, och medan bägarna
gingo flitigt omkring, talade man om bedrifterna vid torneringen — om den okände segraren vid bågskjutningen — om den svarte riddaren, som själfuppoffrande undandragit sig den ära han hade vunnit — och om den tappre Ivanhoe, som hade köpt dagens pris så dyrt. Dessa ämnen dryftades med ridderlig frimodighet, och skratt och skämt hördes rundt omkring i salen. Endast prins Johans ansikte var allvarligt under dessa samtal; något öfverväldigande
bekymmer tycktes hvila tungt på hans sinne, och endast när han då och då fick en vink af sina hofmän, tycktes han visa något intresse för, hvad som försiggick omkring honom. Vid sådana tillfällen for han upp, störtade i sig en bägare vin liksom för att upplifva sitt humör och blandade sig då i samtalet med någon kort eller på måfå inkastad anmärkning.
»Vi tömma denna bägare», sade han, »för Wilfred af Ivanhoe,
segraren i denna vapenlek, och beklaga, att hans sår hindrar honom att deltaga i vårt gästabud. Alla må dricka denna skål, framför allt Cedric af Rotherwood, en så lofvande sons värdige fader.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
