Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjortonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nej, ädle herre», svarade Cedric, i det han reste sig och satte sin bägare på bordet utan att ha smakat på dess innehåll, »jag ger icke sonnamn till den olydige yngling, som både ringaktar mina befallningar och bryter mot sina förfäders seder och bruk.»
»Det är omöjligt», utbrast prins Johan med väl spelad förvåning, »att en så tapper riddare skulle vara en ovärdig eller olydig son.»
»Med denne Wilfred är det dock så, ädle herre», svarade Cedric. »Han lämnade sitt fädernehem för att blanda sig med den lefnadsglada adeln vid er brors hof, där han lärde sig att öfva de ryttarkonster, som I prisen så högt. Han lämnade det mot min önskan och befallning, och på Alfreds tid skulle det ha kallats olydnad — ja, ett brott, som förtjänade strängt straff.»
»Ack ja», svarade prins Johan med en djup suck, som uttryckte skrymtande deltagande, »eftersom er son var en anhängare af min olycklige bror, behöfver man inte fråga, hvar eller af hvem han har lärt sig sonlig olydnad.»
Så talade prins Johan, i det han med flit glömde, att af alla Henrik den andres söner, af hvilka för visso ingen kunde fritaga sig från det omtalade felet, hade han själf varit den, som utmärkt sig mest för uppstudsighet och otacksamhet mot sin far.
»Jag tror», sade han efter ett ögonblicks paus, »att min bror ämnade ge sin favorit det vackra godset Ivanhoe i län.»
»Han förlänade honom därmed», svarade Cedric, »och icke är
detta den minsta orsaken till strid med min son, att han nedlät sig till att mottaga som län de gods hans förfäder besutto som fri och oberoende egendom.»
»Vi ha alltså ert bifall och samtycke, gode Cedric», sade prins Johan, »till att öfverlämna detta län till en man, hvars värdighet ej lider af att ha ett län från den brittiska kronan. Riddar Reginald Front-de-Boeuf», sade han, i det han vände sig om till baronen, »jag hoppas ni försvarar det sköna baroniet Ivanhoe så väl, att riddar
Wilfred ej ådrar sig sin fars misshag genom att åter bemäktiga sig denna förläning.»
»Vid S:t Antonius», svarade jätten med de svarta ögonbrynen,
»jag ger ers höghet rätt till att anse mig för en anglosaxare, i fall Cedric eller Wilfred eller den bäste man, som någonsin har haft engelskt blod i sina ådror, skall fråntaga mig den gåfva, hvarmed ers höghet hedrat mig.»
»Eho, som kallar er en anglosaxare, herr baron», svarade
Cedric, förolämpad öfver ett uttryck, hvarmed normanderna ofta tillkännagåfvo sitt förakt för engelsmännen, »gör er en lika stor som oförtjänt ära.»
Front-de-Boeuf ämnade svara, men prins Johans tanklösa
pojkaktighet kom honom i förväg.
»Visserligen, mina herrar riddare», sade han, »den ädle Cedric talar sanning, och hans släkt kan kräfva företräde framför oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
