Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af Wamba, att Gurth ej hade någon svårighet att helt och hålle befria sina armar, hvarpå han smög sig in i ett tjockt snår och försvann.
Tumultet och förvirringen hade varit så stora, att det dröjde en stund, innan Gurth saknades, ty då han under den återstående delen af färden skulle anbringas bakom en af tjänarne, antog hvar och en af dem, att en annan af hans kamrater hade honom under sin uppsikt, och då det började hviskas bland dem, att Gurth var försvunnen, väntade man i hvarje ögonblick ett angrepp af de fredlösa, hvarför det ej ansågs lämpligt att ägna denna omständighet någon synnerlig uppmärksamhet.
Den väg, hvarpå sällskapet drog fram, var nu så smal, att mer än två ryttare ej bekvämligen kunde rida bredvid hvarandra på den, och den började slutta nedåt en trång dal, genom hvilken rann en bäck, hvars bräddar voro ofarbara, sumpiga och beväxta med dvärgpilar. Cedric och Athelstane, som redo främst, insågo, hur farligt det skulle vara att bli angripna i detta pass, men då ingen af dem
haft någon synnerlig öfning i krigiska värf, kunde de ej tänka sig någt bättre sätt att afvärja faran än att ila genom hålvägen så fort som möjligt. De redo därför utan synnerlig ordning och hade just kommit öfver bäcken med en del af sitt följe, då de samtidigt blefvo angripna framifrån, från sidan och bakifrån med en sådan häftighet,
att det var dem omöjligt att i det förvirrade tillstånd, hvari de befunno sig, göra något verksamt motstånd. Från alla håll hördes ropen: »En hvit drake! En hvit drake! S:t Georg för det glada England!» ett krigsrop, som angriparne hade antagit, emedan det tillhörde den roll de spelade som anglosaxiska fredlöse, och rundt omkring uppdöko fiender med en raskhet i angreppet, som tycktes mångdubbla deras antal.
Bägge de anglosaxiska höfdingarne togos till fånga i samma
ögonblick och under omständigheter, som voro betecknande för deras karaktär. Så snart Cedric såg, att en fiende visade sig, slungade han efter honom det kastspjut han hade kvar; det gjorde bättre verkan än det han hade kastat efter Snappopp, ty det naglade fast mannen vid en ek, som händelsevis stod tätt bakom honom. Efter denna framgång sporrade Cedric sin häst mot en ny fiende, drog samtidigt
sitt svärd och högg lös med så blindt raseri, att hans vapen träffade en tjock gren, som hängde öfver hans hufvud, och han afväpnades genom sitt eget huggs våldsamhet. Han blef ögonblickligen tagen till fånga och dragen af hästen af två eller tre af de stigmän, som trängdes omkring honom. Athelstane delade hans fångenskap, ty angriparne bemäktigade sig hans tömmar och ryckte honom af hästen, långt innan han hunnit draga sitt vapen eller sätta sig i
försvarsställning.
Följet, som var besväradt af bagage och öfverraskadt och
förskräckt öfver det öde, som drabbat dess herrar, blef ett lätt byte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
