Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adertonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af de fredlöse, som nyss hade öfverfallit hans herre; men förutom att han ej hade någon mask på sig, kunde han, trots halfmörkret, på det präktiga axelgehänget, det dyrbara jakthornet och det lugna, befallande uttrycket i hans röst och hållning känna igen odalbonden Locksley, som under så ogynnsamma omständigheter hade segrat vid bågskjutningen.
»Hvad betyder allt detta?» sade han. »Hvem är det, som röfvar och plundrar och gör fångar här i dessa skogar?»
»Du kan se litet närmare på deras jackor», sade Wamba, »så
skall du snart kunna se, om det är dina barns kläder eller ej, ty de likna dina alldeles som den ena gröna ärtskidan liknar den andra.»
»Jag skall genast få besked om det», svarade Locksley, »men
det vill jag säga er, att ni rör er inte ur fläcken, förr än jag kommer tillbaka, annars gäller det edra lif. Gör bara som jag säger, det är det bästa både för er och för edra herrar. Men vänta litet, jag måste laga så, att jag så mycket som möjligt blir lik de där männen.»
Därmed spände han af sig skulderremmen med jakthornet, tog
en fjäder af sin mössa och lämnade dem till Wamba, sedan tog han upp en mask ur sin ficka, uppmanade dem ånyo att stå stilla och begaf sig ut för att rekognoscera.
»Skola vi stå stilla, Gurth», sade Wamba, »eller skola vi också schappa från honom? Enligt min narraktiga åsikt hade han en röfvares hela utstyrsel alltför nära till hands, för att han själf skulle kunna vara en ärlig man.»
»För mig må han gärna vara den onde själf», sade Gurth, »det
kan ändå inte bli värre för oss, om vi vänta, tills han kommer tillbaka. Hör han till bandet, måste han redan ha gjort allarm hos dem, och då tjänar det till lika litet att slåss och att fly. Dessutom har jag nyligen erfarit, att röfvare just inte äro de värsta människor man kan ha att göra med här i världen.»
Efter några minuters förlopp kom bonden tillbaka.
»Min vän Gurth», sade han, »jag har blandat mig med männen
där borta och fått veta, hvilka de tillhöra och hvart de ämna sig. Det är enligt min åsikt inte sannolikt, att de rent af skola öfva våld mot sina fångar. För tre män skulle det vara en ren galenskap att angripa dem i detta ögonblick, ty de äro duktiga krigsmän och ha därför ställt ut vakter för att göra allarm, om någon nalkas. Men jag hoppas snart kunna samla en sådan styrka, att jag trots alla
deras försiktighetsmått kan bjuda dem spetsen. I ären bägge
tjänare och, som det tycks, trogna tjänare hos Cedric anglosaxaren, han, som kämpar för engelsmännens rätt. Det skall ej fattas honom engelska armar till hjälp i hans nöd. Följ därför med mig, tills jag får samla flera hjälpare.»
Med dessa ord gick han genom skogen med hastiga steg, följd
af narren och svinaherden. Det låg ej för Wamba att gå länge tyst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
