Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjugusjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ättling af Torquil Wolfgangers hus skulle öfverlefva honom — med honom har du left i brottslig kärleks trälbojor!»
»Ja, i brottsliga bojor, men inte i kärleksbojor», svarade den gamla. »Kärlek skall snarare uppenbara sig i de fördömdas boningar än i dessa oheliga salar. Nej, det åtminstone kan jag inte förebrå mig — brännande hat till Front-de-Boeuf och hans släkt fyllde min själ, till och med då jag hvilade i hans brottsliga famn.»
»Du hatade honom, och ändå lefde du? Eländiga, fanns det
ingen dolk, ingen knif, ingen nål? Väl var det för dig, efter du satte värde på en sådan tillvaro, att en normandisk borgs hemligheter äro som grafvens. Ty hade jag blott haft en aning om, att Torquils dotter lefde i skändligt umgänge med sin fars mördare, så skulle en äkta anglosaxares svärd ha funnit dig till och med i din älskares armar.»
»Skulle du verkligen så ha öfvat rättvisa mot Torquils namn?» sade Ulrica, ty nu kunna vi lägga bort hennes antagna namn Urfried. »Då är du alltså den äkta anglosaxare ryktet säger dig vara! Ty till och med inom dessa murar, där brott, som du med rätta säger, insvepa sig i outgrundlig hemlighetsfullhet, till och med där har
Cedrics namn uttalats — och jag, usel och vanärad som jag är, har gladt mig vid tanken på, att det ännu lefver en hämnare af vårt olyckliga folk. Äfven jag har haft mina stunder af hämnd — jag har underblåst våra fienders trätor, upphetsat druckna män till kamp och mord — jag har sett deras blod rinna — jag har hört deras dödsrosslingar! Se på mig, Cedric — finns det inte ännu i detta fula och vissnade ansikte några spår kvar af Torquils drag?»
»Fråga mig inte därom, Ulrica», svarade Cedric i en ton, hvari sorg var blandad med fasa och vämjelse, »det är en likhet som hos den ur den dödes graf uppstigande vålnaden, då en djäfvul har väckt upp den liflösa kroppen.»
»Må så vara», svarade Ulrica, »men likväl voro dessa djäfvulska drag en ljusets ängels, då de voro i stånd att väcka strid mellan den äldre Front-de-Boeuf och hans son Reginald. Helvetets mörker borde dölja hvad som följde därpå, men hämnden måste lyfta slöjan och hviskande antyda det, som skulle väcka de döda ur grafvarna, om det sades högt. Länge hade splitets eld glödt under askan mellan
den tyranniske fadern och hans vilde son — länge hade jag i
löndom närt det onaturliga hatet — under ett vildt dryckeslag, då de voro berusade, blossade det upp, och vid sitt eget bord föll min förtryckare för sin egen sons hand — sådana äro de hemligheter, som dessa hvalf dölja! Bristen, fördömda bågar», tillade hon och såg upp mot taket, »och begrafven i ert fall alla, som känna till den
rysliga hemligheten!»
»Och du, eländiga, brottsliga varelse, hvad blef din lott vid din älskares död?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
