Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag ger er min hand och min handske på, att jag inte skall
svika er», sade Bois-Guilbert. »Men skynda er i Guds namn.»
De Bracy samlade i hast sitt folk och ilade ner till bakporten, som han genast lät öppna. Men knappt hade detta skett, förr än den svarte riddaren med sina jättekrafter trängde in genom den trots de Bracy och hans män. Två af de främsta föllo ögonblickligen, och de andra veko tillbaka, fastän deras anförare gjorde sig all möjlig möda för att hejda dem.
»Ni hundar!» sade de Bracy. »Vill ni låta två män spärra den
enda utväg vi ha till räddning?»
»Han är den lede Satan själf», sade en gammal kämpe, i det
han vek tillbaka för deras svarte motståndares hugg.
»Och om han än är Satan själf», sade de Bracy, »vill ni fly
för honom direkt in i helvetets gap? Borgen brinner bakom oss, uslingar. Låt förtviflan ge er mod eller låt mig komma fram, så skall jag själf utkämpa en dust med denne riddare.»
Och tappert häfdade de Bracy på denna dag det rykte han
vunnit under denna förfärliga tids borgerliga krig. Det porthvalf, hvartill bakporten ledde, och där dessa bägge fruktade hjältar nu utkämpade ett envig med hvarandra, genljöd af de ursinniga hugg de växlade, de Bracy med sitt svärd, den svarte riddaren med sin tunga yxa. Slutligen fick normanden ett hugg, som, fastän det till en del parerades med skölden, ty annars skulle de Bracy aldrig mera ha rört en lem, likväl träffade med sådan kraft på hans hjälm, att han föll, så lång han var, omkull på stenläggningen.
»Ge dig, de Bracy», sade den svarte riddaren, i det han böjde sig ner öfver honom och höll mot hans hjälmgaller den ödesdigra dolk, hvarmed riddarne affärdade sina fiender (och som kallades nådedolken), »ge dig, Maurice de Bracy, på nåd och onåd, eller du är dödens.»
»Jag ger mig inte till en okänd segrare», svarade de Bracy med matt röst. »Säg mig ditt namn eller gör med mig hvad dig lyster — aldrig skall det sägas, att Maurice de Bracy var en namnlös bondes fånge.»
Den svarte riddaren hviskade något i örat på den öfvervunne.
»Jag ger mig som fånge på nåd och onåd», svarade normanden,
och hans hårda, bestämda och oböjliga ton var nu visserligen mörk, men likväl präglad af en djup underdånighet.
»Gå ut i utanverket», sade segraren i myndig ton, »och af vakta där mina vidare befallningar.»
»Men låt mig först säga något», sade de Bracy, »som det är
af vikt för er att veta. Wilfred af Ivanhoe är sårad och fången och skall omkomma i denna brinnande borg, om man ej genast bringar honom hjälp.»
»Wilfred af Ivanhoe», utbrast den svarte riddaren, »fången och nära att omkomma! Hvarje man i borgen skall stå till ansvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
