Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därför, om ett hår svedes på hans hufvud. Visa mig hans
kammare.»
»Gå uppför vindeltrappan där borta», sade de Bracy, »den
leder till hans rum. Vill ni inte låta mig visa vägen?» tillade han i ödmjuk ton.
»Nej. Gå ut i utanverket och vänta där på mina befallningar.
Jag litar inte på dig, de Bracy.»
Under kampen och det korta samtal, som följde därpå, hade
Cedric i spetsen för en skara män, bland hvilka man särskildt lade märke till munken, stormat öfver bron, så snart de sågo borgporten öppen, och hade drifvit de Bracys modfällda och förtviflade män tillbaka. Några af dem bådo om nåd, några gjorde ett svagt motstånd, men de flesta flydde inåt borggården. De Bracy själf reste sig upp från marken och såg efter sin besegrare med en bekymrad blick. »Han litar inte på mig», sade han, »men har jag också
förtjänat hans tillit?» Därpå tog han upp sitt svärd från marken, tog af sig hjälmen som tecken på, att han gaf sig, och gick öfver till utanverket, där han räckte sitt svärd till Locksley, hvilken han mötte på vägen.
Då elden spred sig, trängde röken också in i det rum, där
Ivanhoe sköttes af Rebecka. Han hade blifvit väckt ur sin korta slummer af striden, och hans sjukvårderska, som på hans enträgna begäran åter tagit plats vid fönstret för att iakttaga och förkunna kampens gång, var en stund oförmögen att se något på grund af den allt mera tilltagande, täta och kväfvande röken. Tack vare de rökmoln, som trängde in i rummet, och ropen på vatten, som till och med hördes öfver kampens dån, fingo de slutligen klart för sig, hvilken ny fara som hotade dem.
»Borgen brinner», sade Rebecka, »den brinner! Hvad skola vi
göra för att rädda oss?»
»Fly, Rebecka, och rädda ert lif», sade Ivanhoe, »ty ingen
mänsklig hjälp kan frälsa mig.»
»Jag vill inte fly», svarade Rebecka, »vi skola räddas eller dö tillsammans. Men, store Gud, min fader — min fader! Hvad skall väl bli hans öde?»
I detta ögonblick sprängdes dörren till rummet, och tempelherren visade sig — en ohygglig syn, ty hans förgyllda rustning var sönderbruten och blodig, och fjäderbusken var dels af huggen, dels bortbränd från hans hjälm. »Ändtligen har jag funnit dig», sade han till Rebecka, »du skall få se, att jag håller mitt ord att dela ljuft och ledt med dig. Det finns blott en väg till räddning, jag har huggit mig igenom mångfaldiga faror för att visa dig den — stig upp och följ mig genast!»
»Ensam vill jag inte följa er», svarade Rebecka. »Om ni
är född af en kvinna — om det finns blott en gnista af mänsklig barmhärtighet hos er — om ert hjärta inte är lika hårdt som ert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
