Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och med ett krucifix i dödsångest tryckt mot sin barm satt och väntade på döden. Han anförtrodde henne till Gurth, hvilken han befallde att föra henne till utanverket, dit lågorna ännu ej hade trängt. Då detta var uträttadt, skyndade Cedric att uppsöka sin vän Athelstane, ty hvilken fara han än själf skulle utsätta sig för, hade han föresatt sig att befria denna sista ättling af den anglosaxiskakungafamiljen. Men innan Cedric kom så långt som till salen, där han själf varit fånge, hade den sluge Wamba redan skaffat sig och sin olyckskamrat friheten.
Då stridslarmet förkunnade, att kampen rasade som vildast,
började narren ropa med sina lungors hela kraft: »S:t Georg och draken! Helige s:t Georg för det glada England! Borgen är intagen!» Och han stegrade dessa rops skräckinjagande verkan genom att slå några delar af ett rostigt harnesk, som lågo spridda i salen, mot hvarandra.
En vakt, som var posterad i det yttre rummet och redan var
alldeles förskrämd, blef förfärad vid Wambas rop, och i det han lät dörren stå öppen efter sig, ilade han ut, för att förkunna för tempelherren, att fienden redan trängt in i salen. Det var alltså ingen svårighet för fångarna att komma ut i det yttre rummet och därifrån ut på borggården, där nu den sista kampen utkämpades. Här satt den bistre tempelherren till häst, omgifven af flera af borgens besättning både till häst och fots. De hade samlat sig omkring denne anförare för att begagna den sista möjlighet, som stod dem till buds, att slippa ut från borgen och rädda lifvet. Vindbryggan hade på hans befallning firats ner, men vägen till den var besatt; ty så snart bågskyttarne, som hittills endast hade angripit borgen på denna sida med sina pilar, sågo lågorna slå ut och vindbryggan fällas ner, samlade de sig vid ingången både för att hindra besättningen från att slippa ut och för att tillförsäkra sig en del af bytet, innan borgen brann ner. På den andra sidan kom nu en afdelning af belägrarne, som trängt in genom bakporten, ut på gården och angrep med ursinnig förbittring de återstående af försvararne, hvilka således ansattes från två sidor på en gång.
Drifna af förtviflan och uppmuntrade af den obetvinglige
anförarens exempel kämpade emellertid de af borgens stridsmän, som ännu voro kvar, med den största tapperhet, och som de voro väl beväpnade, lyckades det dem mer än en gång, fastän de voro mycket underlägsna i antal, att drifva angriparne tillbaka. Sittande på en häst framför en af tempelherrens slafvar satt Rebecka midt i den lilla skaran, och trots tumultet under den blodiga striden vakade Bois-Guilbert sorgfälligt öfver hennes säkerhet. Upprepade gånger
var han vid hennes sida, och försummande sitt eget försvar, höll han sin trekantiga, stålbelagda sköld framför henne, men ögonblicket därefter flög han bort från henne, uppgaf sitt krigsrop, sprängde fram och slog den främste af angriparne till marken, hvarpå han åter i ett nu befann sig vid hennes hästs hufvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
