Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Athelstane, hvilken, som läsaren vet, var lat, men icke feg, fick sikte på den kvinnogestalt, som tempelherren så omsorgsfullt beskyddade, och tviflade ej på, att det var Rowena, som riddaren bortförde, trots allt motstånd.
»Vid S:t Edvards själ», sade han, »jag skall befria henne från den högmodige riddaren, och han skall dö för min hand.»
»Besinna, hvad ni gör», sade Wamba. »Den, som drar upp
refven för tidigt, fångar grodor i stället för fisk — vid mitt träsvärd, den där kvinnan är inte lady Rowena — se bara på hennes långa, svarta lockar! Ja, om ni inte kan skilja svart från hvitt, må ni gärna gå på, men jag följer inte med, jag låter inte slå mina benknotor i stycken, då jag inte vet för hvem. Och ni har inte ens någon rustning. Betänk er väl, en sidenhufva har ännu aldrig skyddat mot stål. Nåja, om den envisingen nödvändigt vill i vattnet,
så må han drunkna. Deus vobiscum, ädle Athelstane!» och med dessa ord släppte han det tag han hittills haft i anglosaxarens kjortel.
Att rycka till sig en klubba, där den låg på stenläggningen
bredvid en man, som nyss släppt den i döden — att störta bort till tempelherrens skara och låta dristiga slag regna ner till höger och vänster, sträckande en kämpe till marken för hvarje slag, det var blott ett ögonblicks verk för den jättestarke Athelstane, som nu var eggad till ovanligt raseri; snart befann han sig några få alnar från Bois-Guilbert, hvilken han med sin dånande röst utmanade till strid.
»Vänd om, falske tempelherre! Släpp henne, som du är ovärdig att vidröra - vänd om, du medlem af ett band mordlystna röfvare!
»Hund», skrek tempelherren, gnisslande med tänderna, »jag
skall lära dig att försmäda Zions tempels heliga orden!» Med dessa ord svängde han sin häst hälft om, lät honom göra ett kort språng mot anglosaxaren, och i det han reste sig i sadeln, för att kunna låta slaget falla med så mycket större kraft, riktade han ett fruktansvärdt hugg mot Athelstanes hufvud.
Narren hade haft rätt i hvad han sagt, att en sidenmössa ej
skyddar mot stål. Så skarpt var tempelherrens vapen, att det skar af den hårdt snodda skinnremmen på klubban, som den olycklige anglosaxaren höjt för att afvärja slaget, och i nästa ögonblick dignade han till marken med ett fruktansvärdt sår i hufvudet.
»Ha! Beauséant!» ropade Bois-Guilbert. »Gånge det så hvar och en, som talar illa om tempelherrarne!» Begagnande sig af den förvirring, som uppstod vid Athelstanes fall och ropande högt: »De, som vilja rädda sig, må följa mig!» sprängde han öfver vindbryggan och skingrade de bågskyttar, som ville hejda honom. Han följdes
af sina saracener och fem, sex legoknektar, som kastat sig upp på sina hästar. Tempelherrens reträtt var förenad med ej ringa fara, ty en oändlig mängd pilar sändes efter honom, men icke desto mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
