Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skog och mark. Ett plogland jord ger jag dig på mitt gods
Walburgham, från mig och mina till dig och dina som arf och eget, och Guds förbannelse komme öfver dens hufvnd, som säger något mot det.»
Då Gurth alltså ej längre var lifegen, utan en fri man och
jordägare, reste han sig och gjorde två luftsprång från marken nästan lika höga som han var själf.
»En smed och en fil», ropade han, »till att ta bort halsbandet från en fri mans hals! Ädle herre, fördubblad är min styrka genom er gåfva, och dubbelt skall jag kämpa för er. Det är en fri ande i mitt bröst — en ny människa är jag för mig själf och för alla omkring mig. Snappopp!» sade han — ty då den trogna hunden såg sin herre så hänryckt, började han hoppa upp på honom, för att uttrycka sin sympati — »känner du ännu igen din herre?»
»Ja», sade Wamba, »Snappopp och jag känna ännu igen dig,
Gurth, fastän vi nödvändigt måste behålla vårt halsband; det är bara du, som antagligen kommer att glömma både oss och dig själf.»
»Jag kommer för visso snarare att glömma mig själf än att
jag glömmer dig, trogne kamrat», sade Gurth, »och om frihet passade för dig, Wamba, skulle husbonden ej låta dig sakna den.»
»Tro för alla del icke, att jag afundas dig, broder Gurth», sade Wamba, »den lifegne sitter vid brasan i hallen, då den frie mannen måste ut på valplatsen. Och hvad säger Oldhelm af Malmsbury — bättre en narr vid ett gästabud än en klok man i kamp.»
Nu hördes hästtramp, och lady Rowena visade sig omgifven af
flera ryttare och en mycket talrikare skara fotfolk, som muntert svängde spjuten och slogo hillebarderna emot hvarandra af glädje öfver hennes befrielse. Präktigt klädd och sittande på en mörk, kastanjebrun gångare, hade hon återfått hela sin värdiga hållning, och blott en ovanlig blekhet antydde de lidanden hon utstått. Hennes vackra ansikte var visserligen vemodigt, men det fanns dock
däri ett uttryck af nytt hopp för framtiden liksom af innerlig tacksamhet för den återvunna friheten. Hon visste, att Ivanhoe var räddad, och hon visste, att Athelstane var död. Den första vissheten fyllde henne med den uppriktigaste glädje, och om hon än ej rent af gladde sig åt Athelstanes död, så var det dock ursäktligt, att hon
till fullo insåg fördelen af, att hon var fri från obehag i denna enda fråga, hvarom hon och hennes förmyndare Cedric någonsin varit oense.
Då Rowena styrde sin gångare mot Locksley’s plats, reste
denne och alla hans män sig liksom af en gemensam ingifvelse, för att mottaga henne. Blodet sköt upp på hennes kinder, då hon, vänligt vinkande med handen, böjde sig så djupt, att hennes böljande lockar för ett ögonblick blandade sig med hästens fladdrande man, och i få, men välvalda ord tolkade sin erkänsla för Locksley och sina andra befriare. »Gud välsigne er, tappra män», sade hon, »Gud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
