Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ni ljuger, slynglar!» svarade den förnärmade klosterbrodern. »Det var ni och edra fyllbultar till kamrater, som drucko ur sekten och kallade den er morgondryck. Jag vill vara en hedning, om jag inte gömde den åt höfdingen själf! Men hvad gör det till saken? Juden är omvänd och förstår allt, hvad jag har berättat honom,
nästan, om inte alldeles lika bra som jag själf.»
»Jude», sade höfdingen, »är det sant? Har du afsvurit din
otro?»
»Så sant jag hoppas finna nåd för edra ögon», sade juden,
»förstår jag inte ett ord af, hvad den fromme klosterbrodern har sagt till mig under hela denna förfärliga natt. Ack, jag var så förbi af smärta och ångest och sorg, att om än vår helige fader Abraham kommit för att predika för mig, skulle han i mig ha haft en döf åhörare.»
»Du ljuger, jude, det vet du mycket väl», sade munken. »Jag
vill påminna dig om ett ord under vårt samtal — du lofvade att skänka allt, hvad du ägde, till vår heliga orden.»
»Så sant mig Herrens löfte hjälpe, har aldrig ett sådant ord
gått öfver mina läppar!» utbrast juden ännu ängsligare än förut. »Ack, jag är en mycket fattig gammal man — jag är rädd, att jag också är barnlös — haf medlidande med mig och låt mig gå!»
»Nej», sade munken, »om du tar tillbaka de löften du gjort till den heliga kyrkan, måste du göra bot.»
Han lyfte sin hillebard och skulle ha låtit dess skaft dansa på judens rygg, om ej den svarte riddaren hade hejdat slaget och därigenom vändt den fromme klerkens harm mot sig.
»Vid St. Thomas af Kent», sade han, »så sant jag är karl för
min hatt, skall jag lära dig, din latmask, att inte blanda dig i andras angelägenheter, trots det järnfodral du går klädd i.»
»Nej, bli inte ond på mig», sade riddaren, »du vet, att jag är din vän och kamrat.»
»Det vet jag ingenting om, och jag säger rent ut, att du är en oförskämd glop.»
»Hvad», sade riddaren, som tycktes finna nöje i att retas med sin forne värd, »har du glömt, att du för min skull (ty jag säger ingenting om den frestelse, som låg i kruset och pastejen) bröt ditt löfte att fasta och bedja.»
»I sanning, min vän», sade munken och knöt sin väldiga näfve, »jag skall ge dig en minnesbeta med den här.»
»Jag tar inte emot sådana presenter», sade riddaren, »jag tar gärna emot ditt knytnäfslag som lån, och jag skall ge dig det tillbaka med räntor så dryga, som någonsin din fånge har kräft i sitt yrke.»
»Det ska vi genast pröfva på!»
»Hallå», utropade Locksley, »hvad är det du har för dig, din
galne munk? Ställer du till klammeri här under vårt domarträd?»
»Det är intet klammeri», sade riddaren, »det är bara ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
