Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiofjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
orden. Då och då sågs en riddare gå öfver gården i sin långa, hvita kappa med hufvudet nedböjdt mot bröstet och armarna korslagda. Möttes de händelsevis, gingo de förbi hvarandra med en långsam, högtidlig och stum hälsning; ty detta bjödo deras ordensregler med stöd af bibelns ord: »Genom många ord skall du icke undgå synd», och: »Lif och död är i din tungas makt.» Med ett ord, tempeltuktens asketiska stränghet, som så länge utbytts mot tygellös frihet och vällefnad, tycktes plötsligt ha vaknat till lif igen under Lucas Beaumanoirs stränga tillsyn.
Isaac stannade vid porten för att öfverväga, hur han skulle
skaffa sig inträde på det sätt, som snarast kunde väntas leda till ett godt resultat.
Emellertid vandrade Lucas Beaumanoir i en liten trädgård, som hörde till præceptoriet och låg innanför dess inre fästningsverk, och förde ett förtroligt samtal med en broder af hans orden, som kommit från Palästina tillsammans med honom.
Stormästaren var en äldre man, det syntes på hans långa grå
skägg och hans buskiga grå ögonbryn, som öfverskuggade ögonen, hvilkas eld åldern dock ej förmått släcka. En fruktansvärd stridsman var han, och hans magra, stränga ansikte var prägladt af krigarens vildhet; hans infallna drag buro ej mindre tydliga spår af fasta och återhållsamhet än af den själfbelåtna fromhetens andliga
högmod. Han var reslig till växten, och hans hållning, som ej var kufvad af ålderdom och vedermödor, var rak och stolt. Hans hvita kappa var tillskuren noggrant efter den helige Bernhards regel. I handen bar han den egendomliga abacus eller ämbetsstaf, hvarmed tempelherrar vanligen framställas och som på sin öfversta spets hade en rund plåt, hvarpå ordens kors var ingraveradt, omgifvet af en rundel eller list. Hans ordensbroder, som följde med denna upphöjda person, hade nästan alldeles samma dräkt, men hans ofantliga underdånighet gentemot sin förman utvisade, att det inte fanns någon annan likhet mellan dem.
»Conrad», sade stormästaren, »käre kamrat i mina strider och
vedermödor, endast till ditt trofasta hjärta kan jag anförtro min sorg öfver att vara vittne till vår heliga ordens förfall.»
»Det är tyvärr sant», svarade Conrad Mont-Fitchet, »det är
tyvärr sant, och våra bröders öfverträdelser af ordensreglerna i England äro ännu gröfre än i Frankrike.»
»Det är därför de äro rikare», svarade stormästaren. »Öfverse med mig, broder, om jag måste berömma mig själf litet. Du känner till det lif jag har fört, hur jag har åtlydt hvar och en af min ordens föreskrifter, kämpat med djäflar både i lekamlig gestalt och
utan. Men vid det heliga templet svär jag dig, att med undantag af dig själf och några få andra, som ännu iakttaga vår ordens gamla stränghet, ser jag inga bröder, som jag kan förmå mig att ge detta heliga namn. Hvad säga våra stadgar, och hur iakttagas de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
