Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettiosjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skall ljuta döden, utan att en stridsman för mig skall anmäla sig. Farväl! På din skyndsamhet beror lif och död.»
Bonden tog bladet, som endast innehöll några rader hebreiska.
»Jag skall låna min granne Buthans goda häst», sade han, »och vara i York så hastigt som en ryttare kan det.»
Men det fogade sig så, att han ej behöfde färdas så långt, ty ett litet stycke från præceptoriets port mötte han två ryttare, på hvilkas dräkt och höga gula mössor han kunde se, att de voro judar; och då han kom närmare, upptäckte han, att den ene af dem var hans gamle arbetsgifvare Isaac från York. Den andre var rabbi Ben Samuel, och bägge hade närmat sig præceptoriet så mycket de vågade, då de hade hört, att stormästaren sammankallat ett kapitel för att döma
en trollkvinna.
»Broder Ben Samuel», sade Isaac, »min själ är betagen af ångest, och jag vet inte hvarför. Denna beskyllning för trolldom användes ofta i ondskefullt syfte mot vårt folk.»
»Var vid godt mod, broder», sade läkaren, »du kan underhandla med nazarenerna som en rik man och kan därför köpa friheten af dem; Mammon behärskar dessa ogudaktiga mäns vilda sinne, liksom Salomos insegel sades behärska de onda andarne. Men hvad är det för en eländig stackare, som kommer hit på kryckor och, efter hvad jag förmodar, önskar ett samtal med mig? Min vän», fortfor läkaren och vände sig om till Higg, Snells son, »jag nekar dig inte min konsts hjälp, men jag hjälper inte med en vitten den, som tigger
almosor på landsvägen. — Hvad är det, broder?» afbröt han sig och såg bort på Isaac, som endast hade kastat en blick på det blad Higg räckte honom och därpå med ett anskri föll af sin mulåsna och låg där medvetslös på marken.
Rabbinen steg bekymrad af sin häst och tillgrep i hast de medel hans konst föreskref, för att återkalla sin följeslagare till sans. Han hade nyss tagit upp en lancett ur fickan och ämnade just åderlåta honom, då föremålet för hans oro plötsligt kom till medvetande.
»Min smärtas barn», sade Isaac, »hvarför skall din död bringa mina grå hår i grafven, så att jag i mitt hjärtas bitterhet förbannar Gud och dör?»
»Broder», sade rabbinen högeligen öfverraskad, »Är du en
fader i Israel och säger sådana ord? Jag hoppas, att ditt barn ännu lefver?»
»Hon lefver», svarade Isaac, »men det är liksom Daniel, då han var i lejonkulan. Min kärleks barn! Min ålderdoms barn! O, Rebecka, Rakels dotter! Dödens skuggas mörker har omsvept dig!»
»Så läs då bladet», sade rabbinen, »kanhända vi ännu kunna
finna en utväg till hennes frälsning.»
»Läs du, broder», svarade Isaac, »ty mina ögon är o som en
vattukälla.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
