Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uttalade en liflig önskan att få följa med sin befriare. Men därom ville ej den svarte riddaren höra talas.
»Stanna här och hvila dig i dag; du får ändå knappt tillräckliga krafter att kunna fara vidare i morgon. Jag vill ej ha någon annan vägvisare med mig än den hederlige Wamba, som kan spela präst eller narr, allt efter som jag är i humör till.»
Med dessa ord räckte han sin hand till Ivanhoe, som tryckte
den till sina läppar, tog afsked af priorn, besteg sin gångare och drog bort med Wamba som ledsagare. Ivanhoe följde dem med ögonen, tills de försvunno i den omgifvande skogens skuggor, och vände sedan tillbaka till klostret.
Men strax efter morgonsången bad han att få tala med
priorn. Den gamle mannen infann sig genast och frågade efter hans befinnande.
Ivanhoe förklarade, att han nu kände sig så kry, att han ville lämna klostret med allra första, och då priorn uttryckte sin oro för, att hans gäst ännu ej var tillräckligt stark därtill, föreställde Ivanhoe honom, att han nödvändigt måste bege sig till sin frändes graföl på
Coningsburgh. Han var rädd, att anglosaxarne skulle komma i strid med normanderna.
Priorn måste samtycka och ställde till och med sitt sediga sto till den sårade riddarens förfogande. Gurth fick i stället bestiga sin herres stridshingst.
Emellertid redo den svarte riddaren och hans följeslagare i sakta mak framåt skogens undangömda stigar, och den gode riddaren gnolade på en af trubadurernas kärlekssånger eller uppmuntrade genom frågor sin ledsagares lust att låta munnen löpa, så att samtalet mellan dem var en underlig blandning af sång och skämt.
Narren bar sin vanliga fantastiska dräkt, men den sista tidens händelser hade föranledt honom att omgjorda sig med ett skarpslipadt svärd i stället för träsvärdet och därtill en lädersköld, och i användning af bägge dessa vapen hade han under stormningen på Torquilstone visat sig vara en mästare, trots sitt yrke. Svagheten i Wambas hjärna bestod i ett slags otålig nervositet, som ej tillät honom att förbli lugn i någon ställning eller hålla fast någon bestämd
tankeföljd. Då han satt till häst, flyttade han sig därför fram och tillbaka, satt än vid hästens hals, än vid hans svans, än lät han bägge benen hänga ned vid den ena sidan, än satte han sig baklänges, gjorde grimaser och hade så många upptåg för sig, att hästen slutligen ledsnade och kastade af honom, så att han blef liggande i gräset, så lång han var — en tilldragelse, som högeligen roade riddaren, men tvingade hans ledsagare att hädanefter rida
lugnare.
Vid det skede af resan, då vi sammanträffa med dem, var det
muntra paret sysselsatt med att sjunga en växelsång, hvari narren dock ej kunde mäta sig med riddaren af hänglåset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
