Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Mitt rike och mina undersåtar!» svarade Richard otåligt. »Jag säger dig, riddar Wilfred, att de bästa af dem äro högst villiga att apa efter mina dårskaper. Min ofantligt trogne tjänare Wilfred af Ivanhoe till exempel vill ej lyda mina bestämda befallningar och håller ändå en predikan för sin kung, emedan han ej rättar sig helt och hållet efter hans råd. Hvem af oss har mest orsak att ställa
den andre till rätta? Men förlåt mig, min trogne Wilfred! Den tid jag hållit mig dold och fortfarande måste göra det, är, som jag förklarade för dig i S:t Botolphs kloster, nödvändig för att ge vänner och trogna adelsmän tid att samla sina stridskrafter, så att Richard, då hans hemkomst blir bekant, kan stå i spetsen för en sådan stridsmakt, att hans fiender skola rädas för att trotsa den och han sålunda kan splittra de förrädiska planerna utan att behöfva draga
svärdet.»
Den unge riddaren suckade och teg, medan Richard, glad öfver
att ha bragt sin riddare till tystnad, fastän han i sitt hjärta erkände berättigandet af det klander han riktat emot honom, vände sig till Robin Hood och sade: »Du kung för de fredlöse, har du inga förfriskningar att bjuda din gäst? De här döda krabaterna ha skaffat mig både motion och aptit.»
»Sanningen att säga», svarade den fredlöse, »ty jag vill inte ljuga inför ers nåd, är vår förrådskammare hufvudsakligen försedd med» — han tystnade litet förlägen.
»Med vildt, tänker jag?» sade Richard muntert. »Bättre föda,
då man behöfver det, kan man inte få — och för visso, då en kung inte vill stanna hemma och själf fälla sitt villebråd, tycker jag inte han skall ta för hårdt vid sig, i fall han upptäcker, att andra ha fällt det åt honom.»
»I fall ers nåd alltså ännu en gång vill hedra en af Robin
Hoods mötesplatser med sin närvaro, skall det inte saknas vildt och ett stop öl, kanske ej heller en bägare godt vin att skölja ned det med.»
Den fredlöse gick i spetsen, följd af kungen, som sannolikt var lyckligare öfver detta tillfälliga möte med Robin Hood och hans jägare, än han skulle ha varit öfver att återtaga sin kungliga pomp och ståt och presidera i en lysande krets af adelsmän. Nytt umgänge och nya äfventyr voro Richard Lejonhjärtas största glädje och den ökades ännu mera, då den kryddades af lyckligt utståndna faror.
Under en väldig ek tillreddes i hast jaktmåltiden för Englands kung, som omgafs af män, hvilka voro fredlösa för hans regering, men nu utgjorde hans hof och hans lifvakt. Medan kruset gick laget rundt, glömde jägarne snart den djupa vördnad, hvarmed kungens närvaro fyllt dem. Det växlades sånger och skämt — historier om forna bedrifter berättades oaflåtligt, och medan de skröto af sina framgångsrika lagbrott, erinrade sig slutligen ingen, att de talade i sin laglige härskares närvaro. Den upprymde kungen, som var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
