- Project Runeberg -  Ivanhoe /
294

(1902) [MARC] Author: Walter Scott Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtioförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gifvit honom ett sådant hugg till gengäld, att han nog ej skulle ha sluppit därifrån. Men nu föll jag omkull och bedöfvad var jag, men icke sårad. Andra af bägge partierna blefvo fällda till marken och dödade ofvanpå mig, så att jag ej kom till sans, förrän jag låg i en likkista — till all lycka en öppen kista —, som stod framför altaret i S:t Edmunds kyrka. Jag nös flera gånger — stönade — vaknade och ämnade stiga upp, men då kommo sakristanen och abboten springande helt förfärade; de voro ingalunda belåtna öfver att finna den man lefvande, hvars arfvingar de hoppats bli. Jag bad om vin — de gåfvo mig litet, men det måtte ha varit tillsatt med något starkt, ty jag sof ännu hårdare än förut och vaknade ej på flera timmar. Då fann jag mina armar och ben så hårdt ombundna, att det värker i mina hand- och fotleder, bara jag tänker därpå —; det var alldeles mörkt, förmodligen var det arresten i deras förbannade kloster, och af den kvafva, instängda luften drar jag den slutsatsen, att den också begagnades till grafkällare. Sällsamma tankar om hvad som vederfarits mig gingo genom mitt hufvud, då dörren till mitt fängelse knakade på sina gångjärn, och två munkar inträdde. De ville inbilla mig, att jag var i skärselden, men jag kände alltför väl igen abbotens hesa, andfådda röst. Helige Jeremias, hur annorlunda talade han inte nu än då han brukade be mig om en skifva till af steken! Den hunden har gästat hos mig från jul till trettondedagen !»

»Ge er till tåls, ädle Athelstane», sade kungen, »pusta litet — berätta er historia i lugn och ro. På min ära, en sådan historia är lika rolig att höra på som en roman.»

»Ja, men det var sannerligen inte någon roman», sade
Athelstane. »Ett rågbröd och ett krus vatten, det gåfvo de mig, de snåla nidingarne, som min far och jag hade öfveröst med gåfvor, då de ej hade annat att lefva af än de fläsksidor och sädeskappar, som de genom inställsamma ord lockade af de fattiga lifegna och bönderna till gengäld för sina böner — det otacksamma ynglet — rågbröd och dikesvatten till en sådan herre, som jag varit för dem! Jag skall röka ut dem ur deras nästen, om jag så skall bli bannlyst därför !»

»Men i den heliga jungfruns namn, Athelstane», sade Cedric och fattade sin väns hand, »hur undslapp du denna öfverhängande fara? Bevektes deras hjärtan?»

»Deras hjärtan bevekas?» upprepade Athelstane. »Smältas
klipporna af solen? Jag skulle ha varit där ännu, om ej en
uppståndelse i klostret — jag förstår nu, att det var deras procession hit, för att fråssa på mitt graföl, fastän de mycket väl visste, hur och hvar jag var lefvande begrafven — hade drifvit svärmen ur kupan. Jag hörde dem brumma likpsalmerna och tänkte föga på, att de sjöngos för min själ af dem, som sålunda svälte min kropp. De gingo emellertid, och jag fick länge vänta på föda, och det var inte underligt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:05:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ivanhoe/0294.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free