Ivanhoe / 297 (1902) Author: Walter Scott Translator: Ernst Lundquist Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtioandra kapitlet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vid den motsatta ändan af stridsplatsen låg en vedtrafve, så
uppstaplad omkring en djupt i jorden neddrifven påle, att offret, som var dömdt att lefvande brännas, kunde träda in och bindas vid pålen med rep, som hängde där för detta ändamål. Bredvid detta dödens redskap stodo fyra svarta slafvar, hvilkas hudfärg och i England föga kända afrikanska anletsdrag förfärade mängden, som stirrade på dem liksom på djäflar i färd med att utföra en helvetets gärning.

»Har ni hört, fader Dennet», sade en broder till en annan, äldre,»att djäfvulen har tagit den store anglosaxiske thanen Athelstane af Coningsburgh med hull och hår?»

»Ja, men han har genom Guds och S:t Dunstans nåd fört honom
tillbaka igen.»

»På hvad sätt?» frågade en yngling klädd i guldbroderad grön jacka och bakom hvilken det stod en kraftigt byggd ung man med en harpa på ryggen, utvisande, att hans yrke var minnesångarens.



»Det är visst och sant», sade den äldre bonden, »att sedan
Athelstane af Coningsburgh varit död i fyra veckor ...»

»Det är omöjligt», sade minnesångaren, »jag såg honom lifs
lefvande vid torneringen i Ashby-de-la-Zouche.»

»Död var han ändå eller på annat sätt bortförd», sade den
yngre bonden, »ty jag hörde munkarne i S:t Edmunds kloster
sjunga dödspsalmer öfver honom, och dessutom var det stort graföl på Coningsburgh.»

»Ja, död var Athelstane», sade den gamle mannen och skakade
på hufvudet, »och det var bedröfligt, ty det gamla anglosaxiska blodet...»

Men minnesångaren envisades, tills en närvarande pratsam munk stillade trätan genom att förklara, att bägge parterna hade rätt. Ty den ädle Athelstane hade verkligen varit ansedd för död och halfvägs begrafven och hade genom ett Guds under blifvit lefvande igen till stor bestörtning för munkarne i den helige Edmunds kloster, som skulle ärfva honom.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>