Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtioandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Främlingen», sade Malvoisin, »måste först visa, att han är en god riddare och af hederlig börd. Templet sänder ej ut sina stridsmän mot namnlösa personer.»
»Mitt namn», sade riddaren och slog upp sitt hjälm visir, »är bättre kändt än ditt, min börd mycket renare, Malvoisin, än din. Jag är Wilfred af Ivanhoe.»
»Jag vill icke nu kämpa med dig», sade tempelherren med ihålig och förändrad röst. »Låt dina sår läkas och skaffa dig en bättre häst, så kan det hända, att jag anser det mödan värdt att piska ur dig ditt pojkaktiga öfvermod.»
»Ha, stolte tempelherre», sade Ivanhoe, »har du glömt, att du två gånger fallit för denna lans? Kom ihåg stridsplatsen vid Acre ... kom ihåg torneringen vid Ashby . . . kom ihåg ditt skräfvel i Rotherwoods gillesal och den guldkedja du satte i pant mot min relikgömmare på att du skulle kämpa med Wilfred af Ivanhoe och återvinna den ära du hade förlorat! Vid denna relikgömmare och den heliga relik den innehåller skall jag förklara dig, tempelherre, för en feg
pultron vid hvarje hof i Europa — i hvart och ett af din ordens prseceptorier — om du ej genast kämpar med mig.»
Bois-Guilbert såg tveksamt på Rebecka, och med en ursinnig
blick på Ivanhoe utbrast han sedan: »Anglosaxiske hund! Tag din lans och bered dig på den död du har nedkallat öfver dig!»
»Tillåter stormästaren mig att kämpa?» sade Ivanhoe.
»Jag kan ej förvägra hvad du begärt», sade stormästaren, »så
vida flickan antar dig som sin stridsman. Jag ville dock önska, att du vore bättre i stånd att kämpa. En fiende till vår orden har du alltid varit, men gärna hade jag ändå sett, att du kommit att kämpa på hederligare villkor.»
»Sådan jag är och icke annorlunda!» sade Ivanhoe. »Det är
Guds dom. Jag anbefaller mig åt hans beskydd, Rebecka», sade han, i det han red bort till henne. »Antar du mig som din stridsman ?»
»Ja, det gör jag», sade hon, gripen af en rörelse, som ej ens dödsskräcken förmått framkalla. »Jag antar dig som min af himlen sände kämpe. Men nej... nej... dina sår äro ej läkta. Strid ej med denne stolte man — hvarför skulle du också dö?»
Men Ivanhoe var redan på sin post, hade tillslutit sitt visir och tog sin lans. Bois-Guilbert gjorde likaså, och då han slog ned sitt visir, märkte hans väpnare, att hans ansikte, som trots de olika sinnesrörelser han utstått hela förmiddagen fortfarande varit askgrått, nu plötsligt blifvit mycket rödt.
Då härolden såg kämparne hvar och en på sin plats, höjde
han sin röst och upprepade tre gånger: »Faites vos devoirs, preux chevaliers!» (»Gören er plikt, tappra riddare!») Efter det tredje ropet drog han sig tillbaka till den ena sidan af stridsplatsen och tillkännagaf sedan, att ingen vid straff af ögonblicklig död fick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
