Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtioandra kapitlet - Fyrtiotredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
understå sig att genom ord, rop eller handlingar blanda sig i eller störa denna ärliga tvekamp. Stormästaren, som i sin hand höll stridspanten, Rebeckas handske, slungade nu ut den på arenan och ropade de ödesdigra signalorden: Laissez aller!» (Framåt!)
Trumpeterna smattrade, och riddarne galopperade mot hvarandra. Ivanhoes trötta häst och dess ej mindre utmattade ryttare tumlade, som alla hade väntat, omkull för tempelherrens väl riktade lans och kraftiga gångare. Denna utgång af kampen hade alla förutsett, men fast Ivanhoes lans endast berörde Bois-Guilberts sköld, vacklade denne
i sadeln, till stor förvåning för alla åskådarne, och störtade till marken.
Ivanhoe kom snart lös från den stupade hästen och reste sig
hastigt, hvarefter han ilade fram för att med svärdet godtgöra sitt nederlag, men hans motståndare reste sig icke. Wilfred satte sin fot på hans bröst och svärdspetsen på hans strupe och gaf honom att välja mellan att ge sig eller dö på stället. Bois-Guilbert svarade icke.
»Döda honom icke, herr riddare», ropade stormästaren, »utan
bikt och absolution — dräp ej både kropp och själ! Vi erkänna, att han är öfvervunnen.»
Han steg ned på stridsplatsen och befallde, att man skulle taga hjälmen af den besegrade kämpen. Hans ögon voro tillslutna — hans kind hade ännu den mörka, blossande rodnaden. Då de förvånade betraktade honom, öppnade ögonen sig, men de voro stela och glasartade. Rodnaden vek från hans ansikte och efterträddes af dödens blekhet. Utan att vara sårad af sin fiendes lans hade han dött som ett offer för sina egna våldsamma, inbördes stridiga lidelser.
»Detta är för visso Guds dom», sade stormästaren och såg upp
mot himlen. »Fiat voluntas tua!» (Herre, ske din vilje!»)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
