Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtiotredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undersåte. Men hvad dig angår, Malvoisin, så skall du dö tillika med din broder Philip, innan världen har blifvit en vecka äldre.»
»Jag bestrider din dom», sade stormästaren.
»Stolte tempelherre», sade kungen, »det kan du icke. Se dit
upp ... Englands kungliga banér vajar öfver ditt torn i stället för ditt tempelbanér. Var klok, Beaumanoir, och gör intet gagnlöst motstånd. Din hand är i lejonets gap.»
»Jag skall anklaga dig i Rom», sade stormästaren, »för
öfvergrepp mot vår ordens friheter och rättigheter. — Kapellaner! Uppstämmen psalmen: Quare fremuerunt gentes! Riddare, väpnare och tjänare af det heliga templet! Varen redo att följa banéret Beau-séant!»
Med dessa ord gaf stormästaren tecken till afmarsch utan att
invänta något svar. Deras trumpetare blåste en vild marsch af österländsk karaktär; det var tempelherrarnes vanliga signal till framryckning. De ändrade sin uppställning från en linje till en marschkolonn och drogo bort så långsamt som deras hästar kunde gå, liksom för att visa, att det endast var deras stormästares vilja och icke fruktan för fiendens öfverlägsna styrka, som kom dem att draga sig tillbaka.
Under det tumult, som uppstod vid tempelherrarnes bortdragande, såg och hörde Rebecka ingenting — hon hade sjunkit i sin åldrige fars armar, nästan medvetslös tack vare händelsernas snabba växling. Men ett ord från Isaac väckte henne slutligen ur denna bedöfning.
»Låt oss gå», sade han, »min kära dotter, min återvunna
skatt, låt oss gå och kasta oss för den ädle unge mannens fötter.»
»Ack nej», sade Rebecka, »nej — nej — jag vågar ej tala till
honom i detta ögonblick. Ack ... jag skulle då säga mera än ... nej, fader, låt oss genast lämna detta olycksaliga ställe.»
Då judinnan, som varit föremål för det hufvudsakliga intresset på denna dag, nu obemärkt försvunnit, riktades folkets uppmärksamhet på den svarte riddaren. Det fyllde nu luften med ropen: »Länge lefve Richard Lejonhjärta, och ned med de fräcka tempelherrarne!»
»Hvad nytt från York, käcke jarl?» sade Ivanhoe till jarlen af Essex. »Skola upprorsmännen vänta på oss där?»
»Lika litet som decembersnön väntar på julisolen», sade jarlen. »De skingras, och hvem kom väl jagande för att bringa oss denna underrättelse om ej Johan själf?»
»Den förrädaren! Den otacksamme, fräcke förrädaren!» sade
Ivanhoe. »Lät ej Richard kasta honom i fängelse?»
»Jo visst!» svarade jarlen. »Nej, han mottog honom, som
om de sammanträffat efter en jakt, och i det han pekade på mig och våra ryttare, sade han: »Du ser, broder, att jag har några barska män med mig; du gör bäst i att draga bort till vår mor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
