Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtiotredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ni lämnar alltså England?» frågade Rowena, som knappt kunde
komma ifrån sin öfverraskning öfver detta ovanliga besök.
»Jag lämnar det, innan månen åter skiftat. Min far har en bror, som står i hög gunst hos Mohammed Boabdil, konung af Granada — dit draga vi, säkra på fred och beskydd mot erläggande af den tribut, som muselmännen fordra af vårt folk.»
»Ha ni då inte lika säkert skydd i England?» frågade Rowena.
»Min make står i ynnest hos kungen — kungen själf är rättvis och hög sinnad.»
»Jag tviflar ej därpå, men det engelska folket är ett oroligt släkte, som alltid ligger i strid med sina grannar eller inbördes och alltid är redo att stöta svärdet i bröstet på hvarandra. En sådan vistelseort är ej säker för mitt folks barn. Ephraim är en försagd dufva, Isaskar ett öfverlastadt lastdjur, som dignar under dubbla bördor. I ett krigets och blodets land, omgifvet af fientliga grannar
och sönderslitet af inre partistrider, kan Israel ej hoppas att finna hvila på sin vandring.»
»Men ni, Rebecka, kan förvisso ej ha något att frukta. Hon,
som vårdade Ivanhoe på sjuksängen», fortfor Rowena i hänförd ton, i det hon reste sig, »hon kan intet ha att frukta i England, där anglosaxare och normander skola täfla om att visa henne sin vördnad.»
»Ditt tal är vackert», sade Rebecka, »och din afsikt är ännu
vackrare, men — det är ett svalg befästadt mellan oss. Vår
uppfostran och vår tro förbjuda oss bägge i lika hög grad att öfverskrida den. Farväl — men innan jag går, så förunna mig uppfyllandet af en bön. Brudslöjan hänger öfver ditt ansikte: visa mig den ynnesten att lyfta på den och låta mig se de drag, om hvilkas skönhet det talas så mycket.»
»De äro knappast värda att betraktas», sade Rowena, »men i
det jag väntar detsamma af min gäst, vill jag slå upp slöjan.»
Hon drog imdan den, och dels i medvetande af sin skönhet,
dels af blyghet rodnade hon så djupt, att kinder, panna, hals och barm blossade som purpur. Rebecka rodnade äfven, men det var blott ett ögonblick, och i det djupare känslor togo öfverhand hos henne, försvann rodnaden långsamt från hennes ansikte, liksom purpurskyn bleknar, då solen sjunker under horisonten.
»Lady Rowena», sade hon, »det ansikte ni visat mig skall länge stå inprägladt i mitt minne, mildhet och godhet stråla därur, och skulle än en liten skymt af världens stolthet och fåfänglighet kunna upptäckas i ett ansikte, hvars uttryck är så älskligt, hur skulle vi då kunna klandra, att det, som är af jord, har någon prägel af
sitt ursprung? Länge, länge skall jag minnas edra drag och tacka Gud, att min ädle räddare är förenad i äktenskap med...»
Hon hejdade sig plötsligt; hennes ögon fylldes med tårar.
Hastigt aftorkade hon dem och svarade på Rowenas ängsliga fråga: »Mig fattas intet. Men mitt hjärta sväller, då jag tänker på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
