Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
FJÄRDE SÖNDAGEN I ADVENT
rens röst. Och så var han stor, väl icke i något sitt eget, men
inför Herren, såsom den i rätt och nåd store Gudens tjänare.
Vi ha en liknande uppgift, vi alla som höra Gud till. Gud
kan visserligen icke göra sin röst hörd lika vidt genom alla. Den
kan måhända icke heller genom alla på samma sätt tränga
mäktigt och djupt igenom, gripa, skaka, uppröra. Men han vill ropa
genom oss alla inom något område, om än så begränsadt, helt
visst inom vårt hem, vår släkt, vårt umgänge, på det
arbetsområde, som är vårt. Huru långt han sedan kan vilja bruka oss,
det vet jag ju icke. Det får han själf genom sin ledning
bestämma, i !
Det är icke litet stort detta, att få vara Guds röst, ett redskap,
ett verktyg i hans hand. Att vara någonting för Gud, någonting i
Guds tjänst, äfven om något i jämförelse med andra rätt ringa,
är dock mycket större än att vara något för sig själf, äfven om
det kunde synas vara något vida mera betydande.
O, att vi finge rätt fatt på och sedan allt bättre fattade
denna vår uppgift! Och att den komme till att stå inför oss
såsom det ledande för allt vårt görande och låtande! Och att
kärleken lågade och skälfde i oss, något af Herren Sebaots
nitälskan! Någon har sagt: »De ord, som stelna af köld emellan
talarens läppar, äro icke ägnade att smälta åhörarnas hjärtan.»
Det har sin tillämpning icke blott på talare, utan på enhvar
annan. Det behöfs eld i ord och gärning, om Herren Gud skall
kunna använda oss såsom sin röst, eld från Guds heliga kärleks
altare.
Men hur ropade, närmare skärskådadt, den röst, som här
närmast är i fråga, hvarom vittnade Johannes?
»Jag döper i vatten», höra vi honom säga, och vi veta, att
det var bättringens dop han både förkunnade och förrättade.
Hur kunde icke Johannes tala om synden, icke bara i
allmänhet, utan så att han med kärlekens allvar tryckte hårdt på
särskildt ömma punkter hos särskilda människor och särskilda
grupper af människor! Hans ord till Herodes, hans ord till
pu-blikaner och krigsmän betyga det. »Men midt ibland eder står
en som I icke kännen: han som kommer efter mig, den, hvilkens
skorem jag icke är värdig att upplösa», det är fortsättningen af
Johannes’ vittnesbörd. Hur klart och varmt vittnade han icke
också om Jesus i hans storhet såsom Guds son, i hans kallelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
