Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
ANNANDAG JUL
Det är icke martyrtid bland oss nu i samma mening som då.
Alla dessa, som vi nämnt, kunna på visst sätt räknas till
»missionsfältens hjältar». De lefde och ledo och dogo ju
hjältedöden i den första missionstiden. Och visst finnas sådana ännu
i dag. Vi behöfva blott minnas Kina år 1900. Missionshistorien
är i mångt och mycket tiderna igenom martyrhistoria. Huru många
sköna blad med härliga vittnesbörd om trohet intill döden ha
icke fästs in i denna historia, sedan Stefanus, den förste
martyren, gaf sitt lif!
Men — det har funnits martyrtider inom kyrkan lika visst
som inom synagogan, tider, då det verkligen kostat något att
vara en kristen i sanning. Sådana mörka och på samma gång
ljusa blad finnas äfven i vår kyrkas historia. Det har icke
alltid eller kanske mera sällan varit fråga om döden, men det har
gällt ganska bittra lidanden.
Något af ett verkligt korslidande, af lidande för Kristi skull
kommer för öfrigt alltid på en kristens lott, i den mån han
är trogen mot det ljus han fått, mot den kallelse, som är hans.
Sanningen är aldrig älskad af alla, snarare i hvarje tid allenast
af ett mindretal.
Till de kristnas lif höra väl icke nödvändigt »stora under
och tecken», sådana Stefanus gjorde bland folket (6: 8), men
alltid kärlekens gärningar. Om dem synes väl icke vara annat än
godt att säga. Och dock misstänkas äfven de understundom,
om de än icke framkalla direkt fiendskap.
I alla händelser — hvad hjälpa de? Sanningen är svår
att höra och värst, när den slås fäst genom ett omutligt
handlande i rättfärdighet och sanning. Det är så betecknande, det
som säges om Stefanus’ fiender: de »höllo för sina öron». De
ville icke höra honom, allra minst när han vittnade om dem
såsom de där hade oomskurna hjärtan och öron. I handling
bevisade de dock, att de hade det. Det är så sant, det som är
skrifvet i psalmernas bok om de ogudaktiga och lögnaktiga
(58: 5, 6): »De likna en döf huggorm, en som tillstoppar sitt
öra, så att han icke hör tjusarnas röst, icke den kunnige
besvärjarens». De vilja icke höra dem som vilja tämja deras
sinnen och såsom Petrus bedja och förmana dem att låta frälsa
sig från det vrånga släktet.
Förundra dig icke, om du får erfara något däraf! Låt det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
