Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRETTONDAGEN
49
De säga bara, för att lättast möjligt komma ifrån det: Vi
behöfva icke det ljuset; vi ha upplysning nog ändå.
Det kan ju icke heller förnekas, från en synpunkt sedt är
det icke brist på ljus. Jämföra vi oss med våra fäder, kunna vi
väl säga, att vi bada i ljus, materiellt och intellektuellt. Och de
växande krafven på allt större upplysning tillfredsställas allt mer
och mer. Upplysning i alla ting sprides vida omkrijig. Kunskap
och vetande blir allt mer allas egendom, äfven om det, naturligt
nog, icke kan gifvas i samma grad eller omfång till alla. Värdet
af allt detta är också utan tvifvel mycket stort. Vi må
sannerligen icke i det stycket önska oss tillbaka till äldre, svunnen tid.
Men ett par frågor tränga sig naturligt fram. Först den: är
icke allt detta i grunden en frukt af kristendomen; hade vi
det, om icke kristendomen hade kommit till oss? Och den andra
är den: Är detta nog, bringar det den värme, det lif, det ljus, som
vi djupast behöfva?
Därom kan knappast bli tu tal: vi behöfva någonting mera,
något bättre, något annat än det vi så fått. Detta är visserligen
icke för hvar och en enskild alltid lika klart. Men det finnes
särskilda lägen, då det gör sig särskildt kännbart.
Den vanliga kunskapens ljus är, hur rikt det än
understundom kan gifvas, alldeles för kallt och alldeles för ytligt. Det trän
ger icke nog djupt ned i vårt väsende. Det är icke nog, äfven om
vi skulle lägga därtill allt hvad som nu göres för att göra lifvet
ljusare, för att gifva sol öfver det, ja, allt hvad mänsklig kärlek,
äfven då den är som allra bäst, kan skänka.
Och i nödjägen, äfven om de äro af yttre art, ’då det blir
verkligt allvar i lifvet, fråga då icke våra hjärtan efter högre,
himmelskt ljus, efter hjälp och ledning ofvanifrån? Hvarför kunna
vi icke utan omsvep tillstå det och således gifva rätt åt våra
djupaste behof? Vi hungra efter en kärlek, som förmår mer än den
rikaste mänskliga både i medlidande och handling. Hur
fruktansvärdt mörkt kan det icke bH, då vi ställas på allvar inför vår
synd och skuld och bundenhet i det ondt är! Huru mycket
förslår väl då mänsklig kärlek med alla de goda råd och den hjälp,
som den kan ge? Vi behöfva gudomlig kärlek, för att icke säga
ännu mer, gudomlig barmhärtighet, klädd i kött och blod. Och
när vi så till sist ställas inför evigheten, särskildt i döden, om icke
förr — och den vägen skola vi ju alla gå en och en — då, då be-
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
