Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAGEN 55*
båda, är möjligheten till en sådan nära frändskap i sanning
värd tillbedjan.
Det brukar betraktas såsom en förmån, såsom en heder och
ära att vara släkt, ännu mera vara nära släkt med den eller den,
som besitter någon slags storhet. Och mången människa, för
öfrigt kanske just du, har en stor förnöjelse i blotta medvetandet
därom. Och det kommer understundom fram äfven i ord. Synes
det oss nu såsom något verkligt stort att få blifva och vara
släkt med Kristus? Det borde naturligtvis vara själf fallet. Hvem
är stor såsom han? Men det faller nog icke af sig själft för
någon af oss. En sådan felsyn låder vid oss, att det största
mången gång försvinner såsom ett intet, medan det som i
sanning är fruktansvärdt litet blir det största af allt och behärskar oss.
Men om du nu skulle vilja stå så i förhållande till Jesus, stå i
så nära frändskap med honom som broder och syster och moder,
så se hvad han här gör och hör hvad han i samband därmed
säger! »Han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: Se,
här är min moder, och här äro mina bröder! Ty hvar och en
som gör min himmelske faders vilja, den är min broder och
min syster och min moder.»
Just detta är det frågan om, att göra din himmelske faders
vilja, om ingenting mindre. Och det är naturligt nog. Ty af
allt hvad våra evangelier säga oss om Jesus framgår fullt klart,
att detta var Jesu sinne och lag under hans jordelif: att göra
hans himmelske faders vilja. Det kan väl vara alldeles
obehöfligt, tänker jag, att nämna något särskildt exempel därpå.
Det var hans mat, det var hans lif från allra första början —
det röjdes i ord redan hos den tolfårige — och ända intill
sista slutet.
Det måste därför också ovillkorligen vara det sannskyldiga
lärjungamärket, att göra den himmelske faderns vilja, icke blott
höra om den, icke blott veta den — fastän det naturligtvis också
hör dit såsom en förberedelse, såsom det ständigt första steget —
utan göra den. Det är icke vissa talesätt och åthäfvor eller varma
känslor eller högljudd, hänförd sång, som gör lärjungen, icke
heller munnens bekännelse eller mycket verkande hit och dit.
Det är icke utan vidare sagdt, att allt detta är Guds vilja.
Det är måhända något själftaget, något, hvarmed Kristus har
oändligt litet att skaffa, någonting utanför hans gemenskap. Vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
