- Project Runeberg -  I vår Guds gårdar /
120

(1915) [MARC] Author: Teodor Lindhagen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

120

PALMSÖNDAGEN

som är däri, upplifvande, vederkvickande, närände
sammansmälter med vår invärtes människa.

Och är det icke just detta han erbjuder oss? Hör hvad han
säger, när han räcker brödet: »Detta är min lekamen», och när
han räcker kalken likaså: »Denna kalk är det nya förbundet,
i mitt blod». Erbjuder han icke alla dem som hungra därefter
äfven på detta sätt det nya förbundets stora nådegåfva:
syndernas förlåtelse och förvissning därom?

Vi begära icke att kunna till fullo fatta denna nådens
hemlighet. Den må gärna i många stycken förbli ett mysterium.
Vi förlora i grunden knappast något därigenom. Men vi tro
honom på hans ord, att han i den heliga måltiden själf i sin
korskärlek blir vår, och att han blir det på ett djupare sätt
och till en djupare välsignelse för hela vår människa än på
någon annan väg.

Skulle vi nu icke med innerlig längtan komma till en sådan
måltid?

»Jag har högligen åstundat» — så inledde Jesus måltiden.
Däri gaf han säkerligen uttryck för sin innerliga längtan efter
kärlekens gemenskap med de sina öfver hufvud taget och
särskildt efter kärlekens samvaro med dem nu för sista gången.
Men få vi icke däri spåra en åtrå alldeles särskildt efter denna
stund med hänsyn till nattvardsinstiftelsen? Denna var ju dock
icke frukten af en plötslig ingifvelse, utan i kärlek på förhand
afsedd. ;

Finnes där nu någon motsvarande längtan hos oss? »Se,
jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min
röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla
måltid med honom och han med mig» (Upp. 3: 20). Något
af just detta sinnelag ligger helt visst från Jesu sida i hvarje
inbjudan till nattvardsslund. Skulle icke då vår längtan möta
hans och vi också tacka, ja, tacka, såsom han tackade, då han
bröt brödet och utskiftade kalken?

Icke är väl vårt behof dödt, vår längtan död? Måhända
är dock frimodigheten kväfd af räddhåga och vår längtan svag.
Må den då vid hans förnyade inbjudan stå upp i ny kraft och
vi komma och åter komma för att mottaga af hans fullhet!

Amen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Dec 20 20:06:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ivgg/0120.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free