Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDRA SÖNDAGEN EFTER PÅSK
141
flutna och ref ett ögonblick upp såret i Petrus’ inre. Men märk väl,
han gaf också i och med sina frågor sin lärjunge tillfälle till
upprepad bekännelse af sin kärlek till mästaren. Det är naturligt nog,
att denna bekännelse präglades af stor ödmjukhet. Petrus brukar
icke på långt när så stora ord som förut. Intet »mer än dessa»
höres längre från honom. Han vågar icke ens säga så mycket
som att han »älskar» Jesus. Det högsta är: »Jag har dig kär».
Men det väger så mycket mer, då det upprepas gång efter gång och
dessutom får särskild vikt genom ett starkt betonad t: »Herre,
du vet, att jag har dig kär», ja: »Herre, du vet allting; du vet, att
jag har dig kär.»
Huru har nu du det?
Uppstånden, med märkena efter Golgata-stunden, står Jesus
med sin fråga äfven inför dig: »Älskar du mig; har du mig kär?»
Somliga hata honom, några riktigt innerligt. Många, många äro
mycket, mycket likgiltiga för honom. Älskar du honom; har du
honom kär?
Att det borde så vara, kanske du erkänner. Du borde älska
honom af hela ditt hjärta, och hela lifvet borde bära vittne därom.
Ty så har han älskat, af hela hjärtat och lifvet långt och in i
döden. Men hvad säger du? Är det också så?
Då du nu likasom ställes vid Petrus’ sida inför Jesus, dyka
måhända minnen af trolöshet och förnekelse fram för din blick, vare
sig ditt lif öfver hufvud taget synes dig vara behäftadt därmed eller
du kommer ihåg särskilda, mera enstaka tillfällen, då du svikit.
De stora, varma orden har kanske äfven du haft till öfverflöd, men
Guds.rike består ju icke i ord, utan i kraft. Och vi äro ofta, ack,
alltför ofta så stora i orden, men så grufligt små i handling.
Nu är det sant, din mästare kan icke alldeles sudda öfver det
gamla, såsom vore det ingenting. Det kan han icke hvarken för sin
egen skull eller för din. Han kan icke för kärlekens skull låtsa
om ingenting, bara låta det gå. Af hvilken stor betydelse är det
icke ofta för oss att nödgas förödmjuka oss, att bedröfvas, att
sörja! Den rätta sorgen förbättrar själen. Den rätta
själfförödmjukelsen är också den rätta anknytningspunkten för andlig
förnyelse.
Emellertid — trots allt som varit, du kan ju icke förneka, att
du är dragen till honom. Du kan ändock i full sanning svara
på hans fråga, såsom Petrus svarade: »Du vet, att jag har dig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
