Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TREDJE SÖNDAGEN EFTER PÅSK 145
dröfvelse äfven under bilden af en sammanträngd, våldsam
smärta, då han säger: »När en kvinna föder barn, har hon
bedröfvelse, ty hennes stund är kommen.» Så skulle också deras
stund komma, stunden för en stor smärta. Ja, den hade redan
kommit, den var redan inne. »Så hafven ock I nu bedröfvelse»,
säger han.
Det är på samma sätt med hvarje lärjunge ända ifrån det
verkliga, personliga lärjungaskapets själfva begynnelse och sedan
alltfort.
Eller kan någon enda människa blifva en Jesu lärjunge
i sanning utan något af den bedröfvelse, som är efter Guds sinne,
utan något af födslovånda? Såsom det ju är förhållandet på
naturens område, kan naturligtvis denna födslovånda vara mer
eller mindre stark, mer eller mindre ihållande. Men intet Guds
barn födes fram utan något däraf.
Och sedan, om det lefvande ord, som föder på nytt, alltfort
förblifver själens ledstjärna, om hjärtat är verkligt böjdt
därunder såsom en ny bindande lag, visst påkommer alltid någon
bedröfvelse för ordets skull. Visst blir det något både af inre
kamp därför och svårigheter från deras sida, som vare sig icke
kunna eller icke vilja fatta denna bundenhet vid sanningen.
Och kan Gud för öfrigt under utvecklingen af vårt inre
lif undvara tuktans ris, undvara vingårdsmannens knif? Måste
han icke tvärtom ovillkorligt just för vår skull, icke därför att
han har behag därtill, men därför att han älskar oss, låta oss
få känna bedröfvelsen? Kommer den icke särskildt just öfver
de utkorade? Hafva vi icke märkt, att lika fria därifrån som
de ofta gå, som icke fråga efter Gud, lika hemsökt synes mången
af dem vara, hvilkas hjärtan äro verkligt böjda till Gud och
hans lag?
»Genom sorgen jag trolofvar
Dig med mig till evig tid» (Sv. Ps. 123:5).
Det är ofta så påtagligt sant i fråga om Guds folk och de
enskilda medlemmarna däraf. Agan är väl i afseende på tid
och sätt mycket olika, en tid öfvervägande yttre tuktan, en tid
mera en inre, icke sällan en blandning af båda. Men det
förblir helt visst så: »Genom mycken bedröfvelse måste vi ingå
i Guds rike.»
Och lyssna: »I skolen komma att gråta och jämra eder,
10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
