Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 FJÄRDE SÖNDAGEN EFTER PÅSK
anden bevittna, huru Jesus på den sista dagen i högtiden, som
ock var den förnämsta, står där i Jerusalems tempel och ropar
och säger: »Om någon törstar, så komme han till mig och
dricke.» Genom detta ord säger han ju indirekt: »Jag är
källan med friskt, lefvande vatten.»
Nu skulle vi ju inför detta kunna fråga: hvad är det som
framför allt annat vederkvicker och läskar vår själ och likasom
gifver den lif? Jag tror icke, att vi behöfva vara i ett enda
ögonblicks tvekan om svaret, så vida det skall vara likasom taget
ur allas hjärtan. Det är kärleken, den äkta, verkliga kärleken,
den kärlek, som är värd detta höga namn. Kärleken
vederkvicker, kärleken gifver lif. Det hafva många bland oss, Gud
till pris, erfarit. Och de som på visst sätt hafva orsak att klaga
öfver brist härpå i sitt lif törsta helt visst efter kärlek, just
därför att de tro på den vederkvickelse och det lif, som är däri.
Ren och rik möter oss nu kärleken i Kristus, den heliga
kärleken, såsom vi så gärna kalla den. Det är den kärlek, som
visserligen lockar fram synden ur sitt innersta gömsle hos oss
och dömer den midt inför våra ögon, dömer den omutligt, icke
sällan så strängt, att vi måste fälla de bittraste tårar. Men det
är också den kärlek, som förlåter, ja, förlåter rikt, förlåter
oinskränkt och öfverflödande hvar och en som ärligt erkänner och
bekänner sin synd. Och med förlåtelsen skänkes nytt lif. Detta
lif tager sin boning innerst inne i vårt väsende, ägnadt att
förvandla själfva ödemarken till en lustgård. »Där syndernas
förlåtelse är, där är lif», såsom ett af de bevingade kärnorden af
Luther säger. Den kärleken, ja, den vederkvicker, än mer, den
fyller hell vår ande. Den är också det enda, som verkligt fyller.
Törsta vi nu alla efter detta, efter just detta, efter detta
framför allt, denna heliga kärlek, som vederkvicker och skänker nytt
lif? Frågan kunde helt visst också ställas så och får därigenom
ännu större tyngd: vilja vi detta, just detta, framför allt detta?
Så är frågan för öfrigt på sitt sätt af Herren själf ställd i slutet
af vårt nya testamente, då det där heter: »Den som törstar,
han komme; ja, den som vill, han tage lifvets vatten för intet»
(Upp. 22: 17). Törsta och vilja sammanställas såsom ett. I
vårt ord i dag säger Jesus: »Om någon törstar».
De andliga behofven hos oss kunna, såsom erfarenheten
nog-samt lär, lätt undertryckas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
