Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dem och blef upptagen till himmelen.» Hvilken syn måste icke
detta hafva varit för hans lärjungar, och hvilken syn är det icke
äfven för oss, äfven om vi nu endast se den med andens ögon!
De lärjungar, som då omgåfvo honom, voro ju representanter
för alla tiders kristna församling. Därför, menar jag, stå vi där
också med dem och se den stora synen.
Kunde det gifvas någonting större den stunden, då Jesus
skildes ifrån dem? »Aron lyfte upp sina händer öfver folket och
välsignade det»; så berättas det om den förste öfversteprästen i Israel
(3 Mos. 9: 22). Och här är den sannskyldige öfversteprästen.
Offret, det stora försoningsoffret, har han framburit på sin stora
kärleks stora dag. Sig själf har han gifvit i döden för vår frälsning.
Och sitt så i oändlig kärlek utgifna lif har han återtagit i en
strålande uppståndelse. Nu är detta hans farväl, hans afsked till
lärjungarna, så talande trots frånvaron af alla ord: han lyfter upp
sina händer och välsignar dem.
Var det underligt, att de »tillbådo honom», att de från
Betania »vände tillbaka till Jerusalem, uppfyllda af stor glädje»?
Hur skulle de väl hafva kunnat annat, i synnerhet som de, såsom
vi hörde i början af vår text, fått löfte om hans ande, den
himlafarnes samlade välsignelse? Så hade han ju sagt vid en
mötesstund med dem i Jerusalem: »Se, jag vill sända till eder
hvad min fader har utlofvat. Men stannen I kvar här i staden,
till dess I från höjden blifvit beklädda med kraft.»
Hvad betyda nu dessa välsignande händer för oss? Hafva vi
fått blick för det stora, härliga stycke evangelium, som äfven däri
möter oss?
Jag erinrade nyss om Arons till välsignelse upplyftade
händer. Några andra erinringar i samma riktning torde vara på sin
plats. Den döende Jakob välsignade genom tron både sina söner
och sonsöner och tillbad, lutad mot änden af sin staf (Hebr. 11: 21).
Det var något i den välsignelsen lika visst som i Arons,
öfversteprästens. Mose välsignade likaså det folk, som blifvit anförtrodt
åt hans vård, och bakom den välsignelsen låg ett lif af
uppoffrande tjänst för dess väl. Det var helt visst något i den välsignelsen.
Far och mor välsigna ännu i afskedsstunder eller vid andra
betydelsefulla tillfällen i lifvet son eller dotter, kanske med handen
på deras hufvuden. Det är för visso något i den välsignelsen, något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
