Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TREFALDIGHETSSÖNDAG
181
döpta och undervisade som vi äro, och med vårt folk, ett af
lär-jungafolken? Hur långt äro vi lärjungar, lärjungar i sanning?
Hur är det med kärleken, sanningen, rättfärdigheten ibland oss,
jag menar icke efter människosätt, utan efter Jesu sätt att se det,
bedömdt efter uppenbarelsen i den heliga boken?
Jag endast frågar. Och hvad skulle det väl sägas, om det
skulle gifvas en antydan till svar? Vi hafva säkerligen orsak
nog att glädjas. Det är visst icke utan lärjungasinne och
lärjunga-dygder ibland oss. Vi äro möjligen till och med i jämförelse
med månget annat kristet folk rätt högt benådade därmed. Men
hafva vi icke på samma gång orsak nog att blygas? Eller har
Kristus verkligen makten hos oss? Rår hans kärlek, hans
sanning, hans rättfärdighet ibland oss, i vårt enskilda lif och i vårt
folklif? Helt visst icke på långa vägar. Må vi ödmjuka oss i
medvetande om allt som brister, allt som svär emot vårt namn
af kristna människor, af ett kristet folk! Och må vi nu och
hädanefter intaga en verklig lärjungaställning! Må vi helt bruka
den nåd, som har blifvit oss gifven!
Tänk, om vårt folk vore en Jesu lärjunge i sanning, om
vårt folk vore ett verkligt Guds-folk! Visst är det något att,
jämsides med arbetet på de enskilda och främst vården om vårt
eget andelif, innerligt trå efter och med allvar kämpa för. Det
kan synas vara en utopi. Men måste vi icke snarare i ljuset af
Jesu sista bud: »Gån ut och gören alla folk till lärjungar»
betrakta det såsom ett ideal, vardt hängifvet och troget tros- och
kärleksarbete?
Och det arbetet har löfte med sig: »Se, jag är med eder
alla dagar intill tidens ände.» Det löftet vill skänka frimodighet
och särskildt stärka och uppehålla vid frestelse till missmod och
uppgifvenhet.
Vi som verkligen vilja detta, vilja hvad vår konung
uppenbarligen vill, vi äro i likhet med de första lärjungarna endast
en hand full svaga människor. En eller annan kan till och
med på sin plats känna sig gränslöst ensam och icke minst
därför vanmäktig. Vi kanske också, officiellt sedt, icke äro vidare
betydande. Men Guds rikes historia — må vi aldrig förgäta
det — är en historia om underbara ting, om stora segrar, mycket
ofta genom få och små redskap. Och dessa segrar ha mången
gång vunnits trots mycket stora svårigheter och motigheter. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
