Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272 SJUTTONDE SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHETSSÖNDAG
tecken på en kristen, åtminstone på en fullgod kristen, en kristen,
som skall hålla måttet såsom verkligt allvarlig och helhjärtad.
På detta och liknande sätt gör den enskilde eller ett samfund,
en krets af likasinnade, kanske ett litet kotteri upp för sig, huru
det bör vara i det och det. Det kunde ju nu stå enhvar fritt att
efter eget val följa vinken. Men man gör ofta sina egna tankar
och stadgar till bindande lag för andra, ja, för alla. Så måste
det vara, och är det icke på det sättet, så är det förvändt och
okristligt, och domen faller sträng och hård.
Nu kan mycket af det slaget se ganska vackert och
gudfruktigt ut, och den mindre djupseende tager det utan vidare
såsom icke blott lämpligt, utan ock prima gudaktigt. Närmare
sy-nadt, kan det dock till och med stå i rätt tydlig strid med Guds ord
och vilja.
Jesus lämnar i sitt samtal med fariséerna ett belysande
exempel därpå. »Moses har ju sagt: ’Hedra din fader och din moder’
och ’Den som smädar sin fader eller sin moder, han skall döden
dö’. Men I sägen, att, om en son säger till sin fader eller sin
moder: ’Hvad du af mig kunde hafva fått till hjälp, det gifver
jag i stället såsom korban’ (det betyder offergåfva), då kunnen I
icke tillstädja honom att vidare göra något för sin fader eller sin
moder.»
Öfversatt på nutidsspråk, skulle hvad Jesus här säger blifva
ungefär så: En människa synes offra allt åt* Gud, så helt, så
fullt lägga allt på Guds altare. Hon synes verkligen lefva
odeladt för Gud i vittnesbörd och verk, gifva, så långt som möjligt
är, sin tid, sina medel, allt åt Gud. Och hennes lif kanske prisas
med lika stora och vackra ord, som hon måhända själf använder
för att upphöja ett sådant helhjärtadt lif. Godt och väl. Men
gudsfruktan skulle ju först och sist ådagaläggas i de naturliga
förhållandena. Är det icke så? Och där kanske finnas de gröfsta
försummelser, röjer sig vanvård af de allra enklaste plikterna.
Och så nödgas Gud klaga öfver det till synes så gudfruktiga
väsendet såsom skrymteri i ord, liknande dem Esaias fick skrifva
ned en gång för länge sedan: »Detta folk ärar mig med sina
läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig, och fåfängt dyrka
de mig, då nu de läror de förkunna äro människobud». Så sättes
där af Gud ett »fåfängt, fåfängt» öfver det, för hvars skull du
tyckte dig hafva det vissaste hopp om Guds välbehag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
