Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUFÖRSTA SÖNDAGEN EFTER TREFALDIGHETSSÖNDAG 295
nåde om, att han var Messias, att Guds rike hade kommit, att
det var besökelsetid såsom aldrig förr. De hade klarhet och
uppöfva-d tankeskärpa i både ett och annat. Men i detta voro
de blinda, fastän det lyste ljus rundt omkring dem.
Månne detta icke i fruktansvärdt hög grad är sant om oss
just nu, om vårt folk: »Om tidernas tecken kunnen I icke döma?»
Det är nu en historisk tid framför.-andra.*) Det skrifves
historia i blod på ett sätt och i en omfattning såsom icke på
mycket länge, måhända aldrig förr.
Många gåfvo akt på den sällsynt skarpt röda aftonhimmelen
något före krigsutbrottet på sommaren. Himmelen var röd, ja,
eldröd i sanning, »eldröd och dyster», såsom det stod här i förra
öfversättningen. Det bådade enligt mångas orosfyllda aning ett
inbrytande oväder. I naturens rike kom det icke, men det var
likasom ett tecken på rasande storm med åska och blixt i de
europeiska folkens lif. Ovädret bröt löst. Och hvem vet, när
och huru det slutar, eller hvart det till slut drager hän för att
urladda sig? Säkert är, àtt det kan gälla’ folks vara eller icke
vara. Så tillspetsad är ställningen, så hårdt står kampen, så
seg är den. I alla händelser går en mer eller mindre förödande
dorn i krigets skepnad öfver det ena folket och det andra. Är
icke för öfrigt själfva detta världskrig redan genom sin blotta
förefintlighet en dom öfver den annars så storartade materiella och
intellektuella kulturutvecklingen, i hvilken Kristus, fastän hans ord
funnits där, fått betyda så litet, ja, skjutits undan såsom alltför
besvärlig, där han på det allra högsta fått vara en dekoration
allenast vid högtidliga tillfällen? Hans kärlek, hans rättfärdighet
hafva i alla händelser lämnats å sido.
Förstå vi nu denna ödesdigra, innehållsrika tid? Förstå
vi, huru djupt allvarlig och kritisk den är, hvilken dorn den har
med sig, hvad den kan innebära äfven för oss? Och inrätta vi
oss såsom enskilda och folk därefter?
Då hotet var som starkast, då det i början tedde sig så, att
äfven vi hvilket ögonblick som helst kunde dragas in i
hvirfvel-¾fbrmen, då syntes det, såsom skulle vi stanna och besinna oss
en smula inför Gud. Vi stodo där likasom med återhållen
andedräkt i spänd väntan på hvad som skulle komma. Det var ett
begynnande allvar ibland oss såsom icke på länge, och det var
*) Predikan hölls hösten 1914.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
