Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324 TJUGUSJETTE SÖNDAGEN EFTER TREFALD1GHETSSÖNDAG
han har evigt lif och kommer icke under någon dorn, utan har
öfvergått från döden till lifvet. Sannerligen, sannerligen säger jag
eder: Den stund kommer, ja, den är redan inne, då de döda skola
höra Guds sons röst, och de som höra den skola blifva lefvande.»
Guds sons röst höres i evangelium. Och vi hafva hört den
länge nog. Den berör icke endast ytan af vårt lif. Nej, den
tränger igenom, till dess att den åtskiljer själ och ande, märg och
ben. Den är en domare öfver hjärtats uppsåt och tankar. Den
kräfver en förvandling inifrån till ett nytt sinne och ett nytt lif.
Hvar och en som med allvar i stillhet lyssnat till den vet det.
Men den skänker också denna förvandling åt den som lyssnar,
lyssnar så, att han ödmjukar sig i ärlig syndabekännelse, lyssnar
så, att han i tron griper om det nya lifvets gåfva, som Jesus
skänker i och med syndaförlåtelsens.
Det är något outgrundligt i den nya skapelse, som Jesu röst
åstadkommer, i den öfvergång från döden till lifvet, som Jesus
själf talar om. Det är någon som talar om denna öfvergång hos
en annan — han menar dock antagligen i grunden sig själf — på
detta sätt: »Hur det gått till, kunde han icke förklara. Det var
allt som ett under. Han visste blott, att det var Kristus själf, som
hjälpt honom öfver. Han hade stått där framför honom. Han
hade sett honom, den härliga ljusgestalten, sett, huru han såg på
honom med sina genomträngande kärleksögon, sett, hur han
sträckte sina händer emot honom, alldeles som Thorvaldsens
Christus Consolator, och han hade förnummit, hur han sagt
honom: din synd är dig förlåten. Då kom han öfver.»
Ja, underfullt är det, men en verklighet är det ock, djupare
och rikare än någon annan. Det är verkligen fullt sant detta:
»Den som hör mina ord och tror honom som har sändt mig, han
har evigt lif och kommer icke under någon dorn, utan har öfvergått
från döden till lifvet.» Och vissheten därom föder i själen midt
under all förnimmelse af synd och brist en förunderlig stillhet,
hvila och glädje. »Han "gick och jublade för sig själf», så
fort-sättes nyssnämnda teckning af honom som så underbart »kom
öfver», »han gick där och jublade, hvar han gick, på vägen till sitt
arbete, midt ibland sina kamrater, på hemvägen, men allra mest
där hemma, i den lilla, ensamma kammaren, där ingen såg honom,
ingen hörde honom. Där brusade det fram, allt det myckna, stora,
härliga han gick och bar på, allt det där nya, underbara, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
