Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 ANDRA BÖNDAGEN (REFORMATIONSFESTEN)
icke äro vi bättre? Visst icke. Otro och oro hafva mycket
gemensamt, och så också tro och ro. Det är orsak och verkan:.
Nu hafva vi utan tvifvel stor orsak, ja, öfvervägande orsak
just att tro, barnsligt tro och lita på Gud. Oändligt mycket är
ägnadt att föda och nära och fostra tro hos oss, obetingad tillit
till Gud. Och jag tror, att vi därtill måste utan omsvep erkänna,
att vår otro mycket ofta har kommit på skam. Vi hafva fått
grundligt blygas öfver den. Vi hafva efteråt funnit, att vi oroat
oss alldeles i onödan. Det hade både höfts och hedrat och
gagnat oss mycket mera att tro och förtrösta. Och Gud hade
fått vida mera heder därigenom. Han redde nämligen ut det
för oss. Ett grepp af hans hand, och det bragtes till rätta,
förunderligt till rätta. Tänk, om vi hade hvilat i tro vid honom
och förbidat honom!
Vi hafva dock en märkelig, förunderlig Gud, hvilkens
kärleks omsorg ständigt omsluter oss och i grunden aldrig
öfvergifver oss. Och det har han ju förbundit sig själf till genom det
vissaste löfte: »Jag skall icke lämna dig eller öfvergifva dig.»
Och det är icke blott trofast kärlek hos Gud; hos honom är
också makten. Han har i själfva verket oändliga möjligheter.
Vi ana säkerligen icke en tusendel af dem, af hvad han har till
sitt förfogande. Jag säger det än en gång: »Allting måste tjäna
honom.» !
Jag erinrade nyss om ett af hans många löften. Hvarje
hans löftesord är ju fast såsom klippan, mot hvilken vågorna
fåfängt bryta sig, och där den orosfyllde kan obetingadt söka
sin trygga tillflykt. Efter hvarje hans ord kan det sättas: »Det
är ett fast ord och i allo vardt att mottagas.» Det är att lita
på, att fullt och fast lita på, huru det än kan synas och kännas.
Och att tro, hvad är väl det om icke just att hålla fast Guds
löftesord i full tillit till honom, som talat det, och som står
bakom, lika stor i att hålla löften som i att gifva dem? »Himmel
och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.» »Guds
löften, så många de äro, hafva i Guds son, Jesus Kristus, fått
sitt ’ja’; därför få de ock genom honom sitt ’amen’, på det att
Gud må blifva ärad genom oss» (2 Kor. 1: 20). Hvarför skulle
vi icke sjunga:
»Guds ord och löfte skall bestå;
Vi det i hjärtat bäre» (Sv. Ps. 124: 4)?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
