Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
tyngd förflyktigats. Denna lärdom omger oss i
hans böckers värld som lysande luft och låter oss,
medan vi läsa och så länge vi läsa, tro att allt det
där är oss bekant, så enkelt och själffallet tyckes
det oss vara.
Fri från den indigesta moles, som besvärar de
tyska författarena Gurlitt, Piper, Lübke m. fi., offrar
han icke heller åt en Ruskins bländande metaforer
och utciselerade språk; manlig och klar som den
konst han tjänat under ett långt lif, är enkelheten
hans stils skönaste prydnad, den logiska
bindkraf-ten dess styrka. Jag ber läsaren om ursäkt för
denna utvikning från ämnet, men är den såsom
senare skall framgå nödvändig.
En varm dag hade jag studerat min Viollet le
Duc, hade lämnat boken uppslagen med många
kruxar och märken på bladet och med ett „
kommer strax" till portvakten gifvit mig ut på en kort
promenad. När jag vände åter, satt där en
hvit-hårig herre på min plats och studerade min Viollet
le Duc. Det var min eftersökte pittore russo. Med
lifliga åtbörder och på ett högljudt språk tog han
emot mig med många hjärtligt menade svordomar
och ursäkter hemma hos mig själf.
Vi voro barn af samma land. Han var född i
Lovisa, hans mor var Katarina Jænisch, af den
viborgska familjen. Han kände min släkt, vi skulle
bli bekanta. Men frånsedt allt detta, en människa som
läste Viollet le Duc så samvetsgrannt, att han satte
kruxar i marginalen, den ville han vara vän med
hela lifvet igenom. Hans eget konstnärliga vetande
var byggdt på Viollet le Duc, han beundrade den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
